Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Alex Schulman

Jag blir nyfiken – ska Kristersson verkligen få hålla på och ljuga?

Ulf Kristersson. Foto: FREDRIK WENNERLUND/STELLA PICTURES

Det börjar lunka på med politiken, det känns lite som vanligt igen. Jag ser en intervju på nyheterna med moderat-toppen Johan Forssell, han är uppbragd, som vanligt, på gränsen till förbannad, som vanligt. 

Regeringen Löfven har misslyckats, säger han. Som vanligt. Han är sammanbiten, vattenkammad, som om han just kom från gymmet. 

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Han har vackra drag. Han har visst bytt jobb, Johan Forssell, förut var han migrationspolitisk talesperson och röt i tv om att Löfven var för slapp mot migranterna och nu är han rättspolitisk talesperson och ryter i tv om att Löfven är för slapp mot gängkriminalitet. 

Olika budskap, men samma ilska, och åsikterna är fästade i samma politiska bottenplatta, den som yrkar på att tagen måste bli hårdare, strängare, bryskare. 

Vi är ett land i förfall. Och någon måste ta tag i sakerna! Moderaterna verkar alltså fortsätta att föra Sverigedemokraternas politik, bara lite mindre distinkt än originalet. Det är förstås lite märkligt rent strategiskt med tanke på att varje närmande till SD senaste åren har straffats med svikande väljarstöd. Ett politiskt självskadebeteende som det kommer skrivas många böcker om. 

De moderata hundarna är alltså fortsatt ute och skäller, men var befinner sig ledaren? 

Kristersson försvann efter regeringsbildningen, det är först på senare tid som han börjat ge intervjuer om vad som gick fel i valrörelsen. Han kan inte se att några större misstag begåtts av honom själv. Främst är det Centern och Liberalerna som är syndarna. Deras misstag är ”historiska”, menar han. Att Centern släppte fram Socialdemokraterna. Och sättet de gjorde det på! ”Efter femton års äktenskap gör man inte slut 27 minuter innan man förlovar sig med någon annan – och dessutom på telefon”, säger Ulf Kristersson till Svenska Dagbladet.

Jag blir nyfiken: ska han verkligen få hålla på sådär och ljuga om det som hänt? Säger han det nog många gånger oemotsagd så kan det hända att det blir en sanning. 

För det vet ju alla vi som följde regeringsbildningen noga att det inte var C som gjorde slut med M - långt innan dess hade ju redan M gjort slut med C. Det ju var Kristersson som hakade loss C när han plötsligt gick ut och sa att han skulle regera tillsammans med KD, med stöd av SD. Tror han att alla glömt det? 

Jag minns där i början av november när Annie Lööf gick ut och sa att hon ville sondera för att alliansen skulle bilda regering tillsammans med MP. Men talmannen stoppade projektet eftersom Moderaterna blockade förslaget. Jag minns att jag då tänkte: för Kristersson finns inga alternativ, allt prat om blocköverskridande samtal är bara tomma ord för honom. Kristersson har bestämt sig, han fimpar alliansen och går högerut.

I en intervju med Aftonbladet får moderatledaren frågan varför han tror att väljarna sviker Moderaterna. Jo, misstagen skedde under Reinfeldts tid. Moderaterna slarvade under regeringen Reinfeldt bort sina ”grundläggande kärnfrågor”. Reinfeldts misstag gjorde att partiets förtroendekapital urgröptes, men Kristersson slår i intervjun fast: ”Nu är vi på väg att återställa det.”

Vad är det han säger? Vad är det för historieskrivning?

Han menar alltså att det var några skakiga, röriga år när Reinfeldt hade makten, då Moderaternas förtroende urholkades, men nu när Kristersson kommit in har han lyckats återställa det mesta av det förtroende som Reinfeldt förstörde.

Det här är en version jag aldrig tidigare hört. Kristersson förvandlar den mest framgångsrika perioden i Moderaternas historia till några hopplösa år där partiet förlorade sin kärna. Det han gör är otroligt. Det är ny nivå av politisk historierevisionism.