Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Alex Schulman

Jag blev gråtfärdig när vi släppte fram ambulansen

”Jag satt i köerna på Strandvägen och så hörde jag sirenerna långt där bakom mig och efter en stund såg jag blåljusen i backspegeln”, skriver Alex Schulman.Foto: ANDREAS HILLERGREN/TT / TT NYHETSBYRÅN

Ett av de där poliskontona på Twitter, som skriver om vardagen som polis i Stockholm, beskrev häromdagen hur han precis skulle avsluta sitt pass, men så fick han åka på ett ingripande. Oturligt nog hade mannen de skulle gripa ”inte duschat på evigheter”. Polisen skriver att mannen ”bajsat ner sig och sen dessutom spyr flera ggr i radiobilen”. Polisen återger hur både han och kollegan är ”gröna i ansiktet” när de tar in mannen och när det är dags att städa bilen efteråt så bestämmer de sig för att klunsa om saken - för att verkligen poängtera hur äckligt det här är lägger polisen här in en symbol för biologisk fara. Twitterpolisen förlorar och får svabba äckligheterna.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jag läser polisens tweet och fylls av en sorg som jag först inte kan sätta ord på. Jag har sett det förut, för det är inte första gången offentliga Twitter-poliser gör så här, men reagerar lika starkt varje gång en polis utnyttjar en utsatt persons sorgliga öde till att göra tokroligt innehåll på Twitter. Varför inte lämna den här personens misär utanför offentligheten? Varför nödvändigtvis beskriva sitt äckel och sin avsky för en medmänniska som så uppenbart är utslagen? För att få några garv i kommentarerna? Några ”höhö” och ”tummen upp” och gråtskrattande emojis? Vart tog empatin och respekten vägen? 

Jag läser kommentarerna under inlägget, där är det krig. Några tycker att tweeten var onödig, för jävlig, någon hoppas till och med att polisen ska få sparken. Andra skrattar gott åt den dråpliga anekdoten. En annan grupp känner för den stackars polisen, ordet ”lider” används mycket, de lider med honom som måste stå ut med den där skiten. En annan grupp förfäras över det faktum att svenska poliser själva måste städa upp i sina bilar - finns det inte städpersonal? Och så ryker de alla ihop i ett tjatter som till slut blir outhärdligt att följa och innan jag stänger ner fönstret slås jag av hur svårt samtiden har att enas. Till och med i de enklaste frågor tycker vi nu alla olika. Kanske närmar vi oss nu det polariserade samhällets slutstation, där vi inte längre är överens om något. Det finns alltid en annan sida av allt. Till och med sanningen är ju numera relativ. Det finns något kusligt där, att veta att vi saknar gemensam mark, en plats där vi alla tycker samma sak. Det finns inte längre konsensus, om något. Jag tror det är en skada, jag tror vi behöver det, i alla fall ibland. Jag tror vi någon gång behöver känna att just nu är vi alla tillsammans, enade och överens. En plats där det inte finns två sidor, där ”ja är ja och nej är nej och tvivlet tiger still”, som Lundell skrev. 

Kanske var det därför jag blev så lycklig, nästan gråtfärdig av något så vardagligt som en ambulansutryckning häromdagen. Jag satt i köerna på Strandvägen och så hörde jag sirenerna långt där bakom mig och efter en stund såg jag blåljusen i backspegeln. En ambulans i utryckning som snabbt ville ta sin patient till sjukhus. Och det var trångt, bilar överallt, jag förstod inte hur det skulle gå till, hur den skulle komma fram. Men vi makade på oss, bilar körde upp på trottoarer till höger och vänster, vek in i parkeringsfickor, körde upp på refuger. Långsamt gav vi plats, beredde en väg för den sjuka och hans transport. Och våra gemensamma manövrar skapade en tunn sträng av asfalt i mitten av vägen och ambulansen passerade och vi satt kvar i våra bilar, snedställda och lutade och aviga, men kanske lyckliga, för vi hade gjort något i förening, och vi var alla överens, vi var en enda stor lojalitet. Vi var tillsammans.