Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Alex Schulman

Jag beställer en väntöl – och livet förändras

Söndag. 

Det värsta med söndagar är barnen. De agerar inte som söndag, de agerar som om det vore torsdag eller lördag. De har ingen respekt för söndagsångest. Hur skulle jag kunna förklara för dem om den stora meningslösheten i att finnas till?

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det som jag andra dagar skulle beskriva som ”ett ungarnas mysiga joller och groll” är idag ett meningslöst tjatter, ett sjukt jidder utan början, utan slut. Man borde göra nåt! Öppna ett fönster, släppa in solen, stoppa in en stek i ugnen, sortera tvätt en stund och när man kommer tillbaka till köket doftar det av skummande sky, vitlök och salvia, och man bara: ”Kom ungar, vi hinner med en Alfapet innan maten är klar!”. Men jag orkar inte, helt enkelt, så jag föreslår till familjens slöa jubel att jag ska gå och köpa pizza till allihop, och redan när jag tar på mig rocken har jag ångest för all den där smälta osten som sedan ska ligga och trycka i buken på mig. Och jag går till pizzerian nere på hörnet, i grund och botten fylld av förakt inför alla gäster som sitter vid borden, för att de påminner om mig.

 

Jag beställer mina pizzor, mannen i kassan skriver ner obegripliga tecken på en liten lapp och fäster på väggen hos pizzabagaren, som bistert nickar och går och hämtar deg. ”En väntöl?” frågar mannen i kassan. ”En väntöl?” säger jag. ”Vad är det?” Jag har aldrig hört ordet förut. Mannen säger att en väntöl är den öl man tar när man väntar på pizzan. Jag beställer en väntöl. Och livet förändras. Jag minns en kompis som när han tog de första klunkarna av sin första öl för kvällen alltid utbrast: ”Färgfilm igen.” Äntligen förstår jag vad han menar. Detta har ingenting med återställare att göra, för det är subtilare än så. Det är som att väntölen öppnar upp ett fönster i själen. Restaurangen som jag befinner mig i är plötsligt en annan. Människor som jag alldeles nyss störde mig på blir intressanta. Fyllejiddret mellan de två medelålders tanterna där borta i hörnet känns kontinentalt och levande. Pizzabagaren kommer från Pakistan - det är nåt jidder där, va? Med Indien? Med kärnvapen eller vad det var? Och hans livsberättelse rullas ut och jag SER honom, KÄNNER honom, och det ser så obeskrivligt vackert ut när han kastar degen och eftermiddagssolen fångar upp molnet av mjöl med alla dess miljarder gnistrande partiklar i luften. Jag ser mig omkring. De falska bjälkarna är plötsligt utsökta. Fuskträet och de vita plaststolarna. allt känns vackert och mystiskt. Jag står och känner värmen från ugnen. Pizzabagarens utsökta rörelser när han roterar pizzan ett halvt varv med sin spade. Skinkan och champinjonerna fräser och bubblar där inne. Jag tar ännu en klunk av väntölen och tittar på människorna i restaurangen - alla blir så vackra i pizzaugnens gula sken. Allt får liv och mening. Matchen som pågår på teven blir plötsligt spännande och avgörande. Någon gör mål, och jag reser mig från stolen i plötslig eufori, inte bara för målet, utan för varandet, det är en triumf att leva, en seger att finnas till. 

 

”Vill du ha pizzasallad till?”

 

Han står där med sin vänliga blick, med mina pizzor färdigpaketerade i famnen. Jag tittar ner på min väntöl, två tummar kvar, vätskan nu rumsvarm, sorglig. Jag vet att det är över. Förtrollningen är bruten. Jag tackar och vandrar ut, som övergiven. Men ändå som en lyckligare människa, för väntölen har gett mig en insikt om mig själv som människa: att man faktiskt kan göra så. Jag får ta en öl. Att jag är vuxen och att det går bra. Och jag vet också; vill ni mig något på söndagkvällen så träffas jag där en liten stund, nere vid bardisken, på den höga barstolen alldeles vid ugnen, i samtal med pakistaniern, med ett leende på läpparna, med den skummande väntölen i handen.