Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Alex Schulman

Jag avskyr PK-maffian som vill stänga gränserna

Jag har slutat vara PK. Politiskt korrekt, alltså. Det hände bara för några månader sedan och det var en ganska stor sak för mig. Jag vill gärna berätta om det, men först en kort bakgrund.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

PK.

Den svenska samhällsdebattens just nu mest överanvända och slitna uttryck. Används hela tiden. Ibland som ett adjektiv, ibland som ett substantiv - ibland bara som ett litet prefix. En människa kan vara PK, kort och gott. För att förtydliga kan man också förstärka och säga att vederbörande är en "PK-pajas" eller en "PK-nolla". Man kan också vara "PK-handikappad", vilket antyder att man olyckligtvis blivit del av ett PK-sammanhang utan egen förskyllan och att man eventuellt har möjlighet att ta sig ut ur det. Man kan också vara en del av "PK-rörelsen" - här blir PK mer diffust, PK som en folkrörelse, en strömning. PK är inte bara något man kan vara, det är något man kan hamna i. Någon går vilse i "PK-träsket", till exempel. Där de tvingas uppleva "PK-packet" på nära håll. Eller "PK-maffian". Eller det mycket populära uttrycket: "PK-eliten".

Det mesta av det som omger oss kan delas in i PK eller icke-PK. Journalistiken, till exempel, där det finns "media" och "PK-media". Detsamma gäller politiken, där "PK-vänstern" sätter agendan för mycket. På senare tid har jag också upptäckt att man i debatten refererar till PK-människorna som "ni i PK" eller "de i PK". Som om PK var ett tillstånd man befann sig i, som en dröm eller ett komaliknande tillstånd.

Det är alltså en djungel därute. Men alla varianter av användandet av PK syftar ju till att nedsättande beskriva ett etablissemang fyllt av människor som överdrivet noggrant vill följa rådande politiska värderingar. Att vara PK är att präktigt följa den dominerande trenden i samhällsdebatten. Att inte vika från den en tum.

Traditionellt har PK-åsikter varit enkelt att definiera i Sverige. Den som värnar om öppenhet mot invandrare är PK. Den som vill öppna landets gränser för att hjälpa flyktingarna är PK.

Men något har hänt, på bara de senaste månaderna har en förändring skett som ritar om PK-kartan helt. Socialdemokraterna, som tidigare varit en tydlig del av "PK-etablissemanget", stänger nu gränserna och försöker göra det så svårt som möjligt för nödställda asylsökande att få en fristad här. Moderaterna eldar på i opposition och säger att dessa extrema åtgärder inte räcker. KD skrattar åt Moderaternas veka förslag och säger att det måste göras mycket mer för att stoppa invandringen! Och bredvid står Sverigedemokraterna och säger: "Vad var det vi sa?" Dessutom: en undersökning gjord av Aftonbladet/Inizio visar att 60 procent av svenskarna vill ta emot färre flyktingar.

Alltså: Vi har både en regering OCH en majoritet av oppositionen OCH en majoritet av det svenska folket som vill en och samma sak: strypa invandringen.

Vad betyder det?

Jo, det betyder ju att vi som tror på öppenhet är i tydlig minoritet. Vi står utanför etablissemanget, utanför den rådande politiska trenden i samhällsdebatten. Invandrarfientlighet är det nya PK. Den som vill stänga gränserna och inte släppa in en jävel till är inte längre extrem. Han är PK.

Det som nu händer förändrar allt, åtminstone i språkbruket. För att vara tydlig, och politiskt inkorrekt: jag tror på öppenhet, jag tror på att ta hand om människor i nöd. Och jag avskyr PK-maffian som vill stänga gränserna.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!