Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Alex Schulman

Ingen protesterade mot nazisterna i Almedalen

Det var en underlig Almedalenvecka. Tidigare år har ju varje parti ägt en dag, som avslutas med att partiledaren för partiet håller ett tal i Almedalen. 

Det här året var det som att SD hade hand om alla dagar. Oavsett dag och parti – allt handlade om SD, hela tiden. 

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Ulf Kristersson ägnade stora delar av sitt tal till att positionera sig mot SD. Liberalerna lade om hela sin valrörelse och informerade att deras främsta uppgift fram till valet är att gå emot SD och partiets vilja att lämna EU. Partiledarna från både Alliansen och regeringen fick i varje intervjusituation svara på frågor om det ofattbara haveriet om utskottsplatser till SD, som var den stora snackisen i början av veckan och som sedan bara växte. 

Inför förra valet var strategin bland partierna att inte ta debatten med SD. Nu var strategin istället att låta SD äga allt utrymme, alla diskussioner. För mig som intresserar mig för andra frågor än den om invandringen blev det nästan surrealistiskt. 

Vilken jätteseger för nationalismen. Om dagarna pratade alla om SD. Och om nätterna tog nazistiska Nordiska Motståndsrörelsen över. Natten mot lördagen tog sig ett nazistgäng från hamnen till Donners plats, där de skrek ”sieg heil” och ofredade människor som kom i deras väg. Den ideologi som grundade SD för 30 år sedan fanns alltså representerad, grundlagsskyddad och poliseskorterad marscherade de över gator och torg. Jag stod på Expressens valscen i början av veckan förde samtal med Expressens politiske krönikor Torbjörn Nilsson. Jag var stolt över att vara där, på en demokratisk arena för debatter och intervjuer. Natten till lördagen totalförstördes scenen av människor med kopplingar till NMR. 

Jag var på Bokmässan i höstas, när NMR tågade utanför mässområdet. Jag var precis på väg in på mässan när jag såg poliser i hast ta på sig sina hjälmar och så de där obehagliga skallen och hundratals människor flydde över torget. Jag såg aldrig nazisterna, men de var närvarande hela tiden. De kom aldrig in sig fysiskt till bokmontrarna, men de var ju redan där. De gjorde oss alla förstummade av sorg. Hela mässan tystnade. Vi gick bedrövade hem den kvällen och det är samma sak nu; när jag stod på Expressens scen hörde jag plötsligt skanderingar och rop, plötsligt var det människor som sprang. Jag tänkte: nu kommer de. Jag kom av mig helt, slutade lyssna, slutade prata. Det gjorde hela Almedalen. Den där rädslan jag kände när jag begav mig hem på eftermiddagen. Jag tänkte att jag kanske var fånig. För om jag var rädd, hur rädd var inte Artur Ringart, vars farföräldrar dog i Auschwitz, när NMR i veckan stegade in i ett tält där han ledde ett seminarium och börjar filma honom. Eller den gråtande flickan som blev fotograferad av nazister och kallad ”hora”.

Skräcken paralyserar. 

När Annie Lööf höll sitt tal stod ett gäng nazister och buade åt henne. I publiken fanns hundratals besökare och Visby-bor. Ingen sa ett ord. Ingen protesterade mot nazisterna. Och de som faktiskt trotsade skräcken och visade civilkurage blev tystade. En modig kvinna gick rakt fram till nazisternas möte och skrek: ”Ni skämmer ut Sverige!". Hon blev genast bortförd av polis, nazisterna skränade ”ut med packet” efter henne när hon försvann i polisens grepp. 

En del ställde in sin medverkan på Almedalen, som RFSL ungdom.

Vi andra tystnade i skräck. 

Det är det nionde året jag var här på Almedalen. Aldrig förr har veckan varit så sorglig, aldrig har jag känt mig så bedrövad. 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!