Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Alex Schulman

Inför en tapperhetsmedalj – och ge den till hjältarna

Så många bilder från det senaste dygnet som aldrig kommer att lämna en i livet.

De gula filtarna på gatan och där under dem konturerna av något otänkbart. 

Bilderna på ett ödelagt Drottninggatan, en nästan fridfull bild om det inte vore för de mörka hjulspåren som leder bort mot Åhléns. 

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Bilden på en rykande lastbil inborrad i en husfasad. Den korta filmen från en övervakningskamera inne i en klädbutik, där människor där ute på gatan plötsligt rusar i panik på jakt efter skydd, och sekunden efter den ljudlösa svarta skuggan som dundrar förbi. Skjortorna på klädstället som vajar i fartvinden sen. Filmerna från en högt uppsatt position där man från helikopterperspektiv kan se människor springa för sina liv mot Sergels torg.

De här bilderna finns nu med oss, vad vi än gör, vart vi än går. 

Vi får lära oss att leva med dem. 

Men här finns också vackra bilder. Den tungt beväpnade insatspolisen som leder en äldre kvinna över gatan. Jag vet inte vad det är, men varje gång jag ser den så börjar jag gråta. Över huvud taget att se bilder och filmer på polis och räddningspersonal under de här vansinniga timmarna efter dådet gör något med mig. En sekvens från en nyhetskanal visar poliser som springer mot en folksamling strax efter dådet och skriker att det är farligt här och att det kanske finns en bomb och alla springer för sina liv. Men själva står poliserna kvar, mitt i faran. De motar bort alla – och förblir själva på den plats de varnar för. Jag förstår inte att de vågar, men det gör de.

Jag har gjort som många andra. Saxat mellan kanalerna, surfat på mobilen, följt liveuppdateringarna, lyssnat på vittnesmålen från ögonvittnena. Och det jag framför allt slås av är alla historier om vanliga människor som gjort extraordinära saker. Martin Svenningsen satt på en buss på Kungsgatan, som plötsligt tvärnitade, bussen undvek lastbilen med bara någon meter. Jag tänker mig att en fullt rimlig reaktion för att passagerarna inne i bussen vore att springa, för sitt liv, till egen säkerhet. Men Svenningsen rusade tvärtom i farans riktning, mot Drottninggatan, hittade en man som såg skadad ut och försökte rädda hans liv med hjärt- och lungräddning. Många ögonvittnen berättar om hur vanligt folk gjorde extraordinärt modiga saker. Hela Drottninggatan kantades plötsligt av människor som hjälpte skadade, som ledde in främlingar i säkerhet i butiker.

Samtidigt som terroristen inledde sin vansinnesfärd på Drottninggatan körde en värdetransportbil från företaget Nokas i riktning mot Sergels torg. Chauffören av värdetransportbilen såg lastbilen och förstod att någonting var fel. Han bestämde sig därför för att fortsätta framåt och varna förbipasserande genom att tuta. Man kan säga att han åkte i förväg och tutade vildsint för att varna för det som var på väg bakom honom. En fullständigt livsfarlig manöver. Han riskerade sitt liv. 

Alla som vet hur myllret av människor på Drottninggatan ser ut en fredagseftermiddag blev förvånade över att inte fler människor dog av attacken. Jag tror att många människor i dag har den här chauffören att tacka för att de lever. Den här berättelsen om mannen som i stället för att fly väljer att riskera sitt liv för att rädda andras, det är en hjältehistoria. Skulle jag gjort samma sak? Jag vill säga ja, men jag vet inte. Skulle jag haft den närvaron? Det modet?

Delas det ut tapperhetsmedaljen i Sverige? Ge den till den här mannen. Låt oss alla ge honom den kärlek han förtjänar.