Alex Schulman
Jag läser en utskrift från en DN-podcast där han blivit intervjuad i veckan. Här är han djupt bekymrad över svensk skolundervisning, som han menar sprider ”felaktiga narrativ” om Sveriges historia, samhälle och ekonomi. Han vill alltså få bukt med lögnerna som sprids från svenska skolor. Om han fick ändra i läroplanen för grundskolan, han får en sån fråga, skulle han se till att det slogs fast att svensk kultur har en särställning i Sverige. Han gillar inte det mångkulturella i skolan.
Återigen hamnar till slut Karlsson där han alltid till slut hamnar; i slutsatsen att vi svenskar befinner oss i ett kulturkrig, om vår existens. Vi står nu inför ett slutgiltigt slag, där vi måste ”segra eller dö”, ja, jag använder citationstecken eftersom orden är Karlssons. Jag slås av att det är så vi måste förstå Karlsson, vi måste sätta oss in i hans huvud och inse att han faktiskt uppfattar existensen som ett krig på liv och död, som utkämpas här och nu.
För ett par år sedan skrev han ett inlägg på Facebook där han återgav hur en samling väktare eller liknande ställde upp sig på rad framför honom ombord på ett tåg. Männen tackade honom för hans tjänstgöring för riket, och gjorde sedan gemensam honnör för honom innan de marscherade därifrån.
Få trodde Karlsson och episoden har kanske aldrig ägt rum, men det spelar ingen roll, för inne i Karlssons huvud är den sann och det är så vi måste begripa honom, han är mitt i kriget och där finns män i uniformer som står uppställda på led och gör honnörer. Det är inte det Sverige de flesta andra ser, men det är det Sverige Karlsson ser.
Efter senaste valet ägnade högern och vänstern sig åt att tjafsa om valresultatet, 144 mandat mot 143, de försökte bilda block och talmannen bjöd på kakor och bevisade i sina ständiga medlingsfiaskon att han är den av alla talmän sedan 1786 som har lyckats sämst med sin uppgift. Käbblet var inte snyggt, men det var i alla fall politik. Samtidigt satte sig Karlsson ner och beskrev en annan situation. Han berättade nu om kriget för oss.
”Vi har inte valt det här, men våra motståndare har på riktigt tvingat in oss i en existentiell kamp om vår kulturs och vår nations överlevnad. Det finns bara två val, seger eller död.”
Han menar förstås inte att det finns två val, utan ett, men i övrigt är han väldigt tydlig. Det är krigstid. Att läsa Karlsson är som att läsa Peter Englunds ”Poltava”, eller som att lyssna på Ultima Thule. Eller, om man ska vara ärlig, så är det ju som att lyssna på svamlet från valfri fascistmördare på 30-talet.
”Vårt land har varit ockuperat av främmande stater”, skriver han vidare.
”Utländska fogdar har förtryckt befolkningen, vi har attackerats och stått ensamma mot en samlad styrka av Europas stormakter och befunnit oss i ett förkrossande numerärt underläge. Ändå har vi alltid gjort motstånd, ändå har vi alltid rest oss, ändå har vi alltid segrat mot alla odds och överlevt. Tack vare den orubbliga envisheten, övertygelsen, offerviljan och ledarskapet hos en liten skara patrioter.”
Bara timmar efter att han publicerat inlägget uttryckte historiskt kunniga personer stor förvirring. De förstod inte vad Karlsson menade. Vilka främmande makter har ockuperat Sverige? Det är extremt sällsynt i Sveriges historia. Och enda gången i historien som vi attackerats av ”Europas stormakter” var under Stora nordiska kriget i början av 1700-talet. Men att Sverige då skulle ”segrat mot alla odds” stämmer ju inte alls – det var då det svenska stormaktsväldet gick under. Och det är klart att det är lätt att nu fråga sig: Är det den här typen av förvirrad historieförfalskning som Karlsson vill tvinga in i läroplanen när SD tagit makten?
Karlsson skriver om saker som inte ägt rum. Men det kan ju knappast förvåna någon, nu när vi hittat verktygen till att förstå honom. Jag tror inte att Karlsson säger de här sakerna utifrån någon strategi, eller i ett försök att visa medveten vässad, polemisk retorik. Jag tror att inne i Karlssons huvud händer det här på riktigt. Där inne ÄR det krig.
Kanske ska man därmed lämna Karlsson i fred. Det finns viktigare frågor att ställa sig till andra. I december hade Jimmie Åkesson ett möte med M-ledaren Ulf Kristersson – Mattias Karlsson beskrev själv mötet som ”historiskt”. Min fråga till Ulf Kristersson är: Ett parti vars chefsideolog pratar om att vi befinner oss i ett krig på liv och död, om honnörer och ockupation och attacker och kamp om överlevnad och ödet och segra eller dö – är det verkligen en vettig partner för Moderaterna? Har du ett rimligt regeringsunderlag där, tycker du?