Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Alex Schulman

Hysterin slungar mig tillbaka till bråket

Det var långhelg och vi packade bilen och stoppade in barnen där bak för att åka mot Gotland, men redan nere vid Birger Jarlsgatan noterade jag att det var nåt vajsing med bilen. Blinkersen hade fått spader, den blinkade i dubbla hastigheten, och den hysteriska känsla som då infann sig i bilen slungade mig till år 1988. 

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Där sitter jag i familjens Volvo 245 kombi. Det är första dagen på semestern, hela familjen sitter i bilen och väntar på att få åka och pappa trycker in den sista pinalen i bagageluckan och smäller igen bakluckan onödigt hårt, som han alltid gör, och mamma sitter där fram och ropar: ”Herregud!” Och sedan för sig själv, i förtvivlad falsett: ”Varför kan man inte bara stänga dörren försiktigt?” 

Och sen ut på vägarna, ut på E4:an. Mamma röker röda Prince mjukpack, pappa röker Bellman siesta, de gör det gärna samtidigt med båda fönstren öppna så att det bildas korsdrag, kaos i kalufserna. Vi skriker till varandra där bak för att överrösta motorvägen. Mamma askar genom glipan i fönsterrutan, för bara ciggen mot luftdraget så att askan försvinner. Jag tycker det är lika otroligt varje gång, jag förstår inte hur det går till.

Det är nästan alltid för varmt i den här bilen, för det här är före luftkonditioneringens tid. Pojklåren klibbar mot varandra där bak. Det är också före bältestvångets tid - säkerhetsbältet till min plats försvann bakom sätet 1984 och sen dess har vi inte sett till det. 

Vi åker genom Sverige i stor brådska, för vi har tider att passa och framför allt har vi en kylväska i bagageluckan med mjölk och smör, och fan vet hur länge de klarar sig i den här värmen, så det är bråttom, mycket bråttom, som om vi vore en sjuktransport, att vi har ett människohjärta i en bädd av is där bak.

Ibland får jag sitta fram och då gör jag mig till förste radio-operatör. Det händer att det börjar surra och brusa mitt i Sjörapporten och då får jag hjälpa till att söka ny frekvens. Jag känner mig viktig och behövd då, sitter med allvarlig blick och skruvar för att ge pappa och mamma det perfekta ljudet. På instrumentbrädan ligger pappas Läkerol, som man vill sätta i sig, och en massa mynt, som man vill stjäla. 

Men oftast befinner jag mig där bak med mina två bröder, där sitter vi och tittar på händelserna där fram. Ibland blir pappa omkörd av någon som kör väldigt fort, då ska pappa alltid åka efter och ge helljus. Markera. Är han riktigt förbannad kastar han sig på tutan, men missar ofta i vreden, trycker till mitt på ratten och då låter det ingenting, vilket gör pappa ännu tokigare, han slår och slår mot olika platser på ratten, ropar ”helvete” för varje miss. Ibland blir det bråk mellan pappa och mamma, oftast när pappa blir disträ. Mamma hatar när pappa tricksar med någon fläkt och bilen börjar kränga och då skriker hon "du måste koncentrera dig på vägen”, och pappa svarar ”äsch" eller ”trams”, och så bråk dem emellan ett par minuter, som alltid går över efter en stund. Vinddrag i deras hår där fram, vi tre bröder där bak, liksom uppradade. Pappa sträcker bak handen och säger ”hej, pojkar”. Jag tar handen och kramar till den, och sen går den till nästa pojke. Vi kör vidare. Vi är familjen och vi är tillsammans. Vägarna blir smalare och krokigare ju närmare landstället vi kommer och för varje sväng slår pappa på blinkersen, som slår med dubbla slag och hamrar sig hysteriskt fram genom sommaren. 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!