Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Alex Schulman

Hoppas det inte slår slint för Ann Linde

Se intervjun där Ann Linde frågas ut om coronastrategin i tysk tv.
Ann Linde under intervjun med Deutsche Welle i somras.Foto: Skärmdump
Ulf Kristersson.Foto: ANNA-KARIN NILSSON

Sveriges utrikesminister Ann Linde medverkade i Expressen i veckan och hennes berömda intervju från det tyska, konfrontativa programmet Conflict Zone i Deutsche Welle kom på tal. 

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Programmet, som sändes runt midsommar, fick stor spridning, för utrikesministern var uppe i varv, svarade slarvigt och arrogant på en del frågor och den svenska högern var förtjusta i att hon dessutom pratade engelska i nivå med en 11-åring. Intervjuaren för programmet påstod att Sverige medvetet haft en Coronastrategi som tog kål på dess befolkning. 

I Expressen säger nu Linde att hon blev ”helt rasande” när hon fick frågan. Jag har inget emot den dåliga engelskan, jag pratar själv väsentligt sämre, men detta att vi har en utrikesminister som det kan slå slint för, som plötsligt kan bli rasande, det tycker jag är rätt illavarslande. Det vet man ju med folk som är rasande, att bra beslut tar de inte. Det är bara att hoppas att Ann Linde inte blir rasande i skarpa utrikespolitiska lägen framöver, men inte vet jag om det är nåt känna någon större förhoppning för. Hon verkar vara en känslomänniska hela hon. I intervjun berättade hon om kritiken hon fick efter intervjun, som hon inte tog åt sig av eller funderade över i någon större utsträckning, istället återigen, bara känslor: ”Det sårade mig djupt.”

Det är helt klart inne att känna efter bland politiker för tillfället. Tidigare har de stått slipade och orubbliga bakom talarstolarna, sansade, artikulerade, långt från raseri. Men nu är plötsligt känslorna all over the place. 

Kulturminister Amanda Lind, som väl fick mycket vidkommande kritik av Jonas Gardell för sin senfärdighet när det gällde att hjälpa kultur-Sverige under Corona-krisen, berättar i podcasten ”Assefa Schlingmann” om känslorna som uppfyllde henne under kritikstormen; hon var ”irriterad och arg”. Och jag undrar återigen, hur bra blir besluten om de tas när man är i affekt på det sättet? Men det har gått trend i hela saken, alla politiker blir ursinniga, mest hela tiden. Nyamko Sabuni blir inte bara förbannad , utan ”väldigt förbannad rent ut sagt”, när hon får reda på hur corona-viruset spridits i Stockholms kranskommuner. Ulf Kristersson kan inte välja känsla efter ett mord i Malmö för några veckor sedan, så han börjar rabbla dem, han blir både ”bedrövad och förbannad och frustrerad”, allt på samma gång.

Frågan är om inte dessa återkommande redogörelser för politikernas känsloliv skapar en inflation i alltsammans. Alla de där överorden blir mindre och mindre värda för varje ny politiker som uttrycker dem. Det är ursinne och helig vrede och alla är förbannade till höger och vänster. Det är som att orden har blivit underordnade i svensk politik, de betyder inte lika mycket längre. 

I dag lyssnade jag på Ulf Kristersson i Lördagsintervjun. Han fick där frågan om ett möjligt regeringssamarbete med SD och svarade bestämt att: ”Det är inte aktuellt över huvud taget.” Visst, menade han, Moderaterna kan samarbeta, diskutera och förhandla med SD när det gäller alla viktiga frågor, inklusive budget. Men de kommer alltså INTE medverka till att SD kommer hamna i någon regering. Och Kristersson lät så fullständigt bombsäkert övertygande när han sa det. Det var inget snack om saken. Här var det inte känslor, utan hårda fakta: M kommer inte regera med SD. 

Man skulle säkert trott på honom, om han inte hade ljugit förr. Jag förstår att det stör m-ledaren, kanske kommer det här göra honom bedrövad och förbannad och frustrerad, men för att förstå honom och hans utfästelser måste vi påminna oss vad han sa under förra valrörelsen. Han lovade då att aldrig ”samarbeta, samtala, samverka, samregera med SD”. Nu har han brutit det löftet, och pratar alltså öppet om att han vill samarbeta med SD. Vad blir nästa förskjutning här? Hur ska de här löftena om SD fortsatt omformuleras, vanställas? 

Det här är ett bekymmer för Kristersson. Men han klarar väl sig. Det är ju bara ord. De försvinner nog om han bara berättar hur arg han är på andra saker, om han bara skriker högt nog.

Utrikesministern om Reinfeldts USA-varning – och Joe Biden.