Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Alex Schulman

Hederliga politiker måste börja tala från hjärtat

Erik Ullenhag.Foto: HENRIK MONTGOMERY / TT NYHETSBYRÅN
Donald Trump.Foto: PAUL SANCYA / AP / TT NYHETSBYRÅN

Jag har en kompis som har en nästan trolsk förmåga att berätta en historia så dåligt att man aldrig klarar av att lyssna färdigt på den. Det är mystiskt, jag kan själv inte riktigt förklara hur det går till, men han börjar berätta något och vi som lyssnar har alla gott hopp om att vara med från start till mål, men så slås vi alla ändå ut, en efter en. 

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det är som en sorts bedövning, nåt med rösten kanske, jag vet inte. Det är med hans historier som det ibland kan vara när man cyklar, när man plötsligt hamnar utanför sitt eget medvetande under färden, och så vaknar man upp och plötsligt har man tillryggalagt en lång sträcka utan kunna redogöra för hur man tog sig dit. Så är det med min kompis när han säger sista ordet i sin historia. Vi vaknar upp ur transen och vet inte vad som har hänt. 

Jag lyssnar på Liberalernas partiledarkandidat Erik Ullenhag och slås av att han tycks ha liknande egenskaper. Jag har läst på om honom, och jag gillar det jag läser. Han tycks vara en balanserad mittenpolitiker, med en genuin omtanke för samhällets svaga, som brinner för människors lika rättigheter och som avskyr främlingsfientlighet och extremism, oavsett om den kommer från högerkanten eller vänsterkanten. Han verkar kort och gott vara en schysst politiker med schyssta åsikter. Och framför allt: äntligen någon i politiken som på riktigt tycks ha humanismen som livshållning. Synd bara att det är så svårt att höra vad han säger. Jag har nu sett och hört Erik Ullenhag i ett tiotal olika intervjuer och jag har fortfarande inte sett honom le. Det här börjar nu bli intressant. Det är med ett sanslöst gravallvar han står i olika sammanhang och mässar om sina visioner för Liberalerna och inte en enda gång har han ens dragit på munnen. Inte ens ett hånleende. Han tycks alltså positionera sig som Jan Björklunds raka motsats. Björklund, som varit en vandrande smilfink sedan hösten 2015. Det är skratta på lattjo och samma skjorta hela tiden och på sociala medier känns han nästan tvångsmässig i det att han inte kan skriva en tweet utan att skämta. 

 

Jag tänkte först att Ullenhags träiga stil hade med personlighet att göra – Ullenhag är ingen garvig typ, helt enkelt, och att man därför skulle låta honom vara. Let Ullenhag be Ullenhag! Men det är klart att det där sammanbitna, välartikulerade, själlösa inte är en personlighetstyp, det är en politisk skolning som ligger bakom beteendet. Han tycks tro att man ska prata på det här sättet inom politiken. Han har förstörts på samma sätt som de flesta andra svenska politiker förstörts. Det där slipade, polerade, korrekta. Det är en ton som finns i Ulf Kristerssons mästrande, i Annie Lööfs artikulerande, i Ebba Busch Thors återhållna uppläxningar. Gemensamt för dem är att de pratar utanför sig själva, som om de inte menade ett ord av vad de sa. Det är outhärdligt att lyssna på.

I Sverige finns det väl egentligen bara en politiker som har den där förmågan att säga något samtidigt som han tycks mena det, och det är Jimmie Åkesson. Internationellt finns det desto fler. Boris Johnson i Storbritannien, Le Pen i Frankrike, Viktor Orbán i Ungern, och tydligast av alla: Donald Trump.

Det vore en vinst för politiken om hederliga politiker förstod att det inte bara är populister som får lägga beslag på den typen av sätt att föra sig i politiken. Jag önskar så att fler av de anständiga där ute kunde börja prata från hjärtat. Att man kunde känna att de älskar vad de håller på med.