Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Alex Schulman

Här i hatets Sverige blir fördomar till sanningar

Uppdrag Granskning släppte i veckan ett program om Filipstad. Foto: ADOBE STOCK

Så hände det alltså till slut, att jag blev Sveriges mest omtalade man.

Där satt den.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jag ska inte säga att jag väntat otåligt på det, eller att jag lagt ner någon särskild energi på att det ska hända, men det är klart att jag någon gång sneglat på Twitters så kallade trending-lista där Sveriges mest omtalade och diskuterade namn och aktualiteter listas, och tänkt: någon gång kanske man hamnar där. 

Om Stefan Löfven sagt något om knark i Djursholm så hamnar han där. Om Zlatan gör ett snyggt mål i LA hamnar han där. Om Hanif Bali skrivit att Carl Bildt är värdelös hamnar han där. Och för några dagar sedan inträffade det alltså, där stod mitt namn plötsligt överst av alla. 

Jag blev lite tagen på sängen, för jag hade väl inte sagt eller gjort något särskilt. När jag undersökte saken förstod jag att det hade att göra med Uppdrag Granskning som precis hade släppts på SVTplay. Jag minns att jag uttalade mig i programmet, några korta meningar, helt okontroversiella, och förstod fortfarande inte: vad var det som gjort att jag plötsligt blivit så otroligt omdiskuterad?

Det var en förmiddag i juni. Det var nationaldagen, jag minns att Filipstads torg var smyckat med ballonger och att Pernilla Andersson sjöng från en scen. Det var en särskilt varm dag. Tanter och farbröder stod i skuggan under träd och tog igen sig. Vimplarna slokade, vissnade i hettan, bordsskivorna på uteserveringarna brände gästerna på underarmarna. Jag lämnade torget, gick upp för ån, ända upp till Allégatan. På gatunummer fyra reste sig den vita gamla patriciervillan, precis som förr, som alltid. Min mormors och morfars gamla hus. Här bodde de på 80- och 90-talet, och hit åkte jag om helgerna den krokiga bussvägen från Stockholm för att hälsa på. 

Mormor hämtade mig på stationen och sen gick vi tillsammans upp hit, in genom de stora portarna och jag slogs alltid av hur mäktigt allt var. Stora, dyra mattor, dånande väggklockor, blänkande trämöbler. Hemmet har varit en del av min barndom och nu ringde jag på dörren, för att se vad det blivit av det. Samma bekanta signal som förr. Men ingen öppnade, så jag gick runt huset, in i trädgården, kände att jag kanske passerat en gräns för vad som anses korrekt. Jag passerade mormors hallonsnår, och hennes äppelträd. En dörr stod öppen på baksidan. Jag tog ett kliv in, och ropade: ”Hallå!” Jag hörde ingenting, bara ett fönster som slog på övervåningen. Jag tittade ner i golvet, skohyllor för ett 70-tal skor – här tycktes det bo en stor familj numera. 

Jag ropade igen och plötsligt stod en ung man där, mörkhyad, pratade med bruten svenska. Jag berättade att mina morföräldrar en gång bott här, jag frågade om jag fick ta mig en titt. ”Välkommen”, sa han. Han ledde mig in genom hallen, sa att hans föräldrar köpt huset för länge sen, och att de nu byggt om det till stadens moské. Jag blev plötsligt förlägen – ”jag är inte muslim – får jag vara här inne?” Han svarade: ”Alla är välkomna hit.” Han tog några steg till, öppnade en dörr och förklarade: ”Här är bönerummet.” Jag steg in i det som var min morfars bibliotek. När han satt här och skrev fick man inte störa honom. Man fick inte väsnas, och man fick absolut inte gråta, då gick han till dörren och skrek ut i huset: ”Kan någon få detta bölande att upphöra!” Om han var på gott humör tog han fram någon bok och berättade en rolig historia om den. Han hade 15 000 böcker längs väggarna, han hade läst varenda en påstod han. Jag steg in i rummet. På en av väggarna fanns ett stort schema med bönetider, och över en vägg en skrift på ett för mig främmande språk. Alla bokhyllor borta, inte en möbel, men massor av bönemattor som riktades åt samma håll. Han visade mig vardagsrummet – också här tomt på möbler och fyllt av mattor. Vi gick igenom rum för rum, och den unge mannen berättade att alla stadens muslimer var så lyckliga över att moskén öppnats. De hade fått en hemvist, sa han och jag svarade att jag var glad för deras skull. Och jag sa att jag skrivit en bok som utspelar sig i det här huset, och att jag gärna skickar den till honom om han vill. Den ville han gärna läsa. Vi tog farväl på den bekanta stentrappan.

Omtumlad gick jag tillbaka ner mot torget, och blev stoppad av ett kamerateam från Uppdrag Granskning, som gjorde ett program om staden Filipstad som brottas med dålig ekonomi som en följd av hård invandring. De frågade om jag ville säga något om staden och jag berättade, alldeles kort, om min upplevelse. Jag berättade om mormor och morfars hus och om moskén. Jag sa att det var bland det starkaste jag upplevt. Jag sa att det var fint.

Jag var med i programmet en ynka minut. Och det var det sista jag sa som gjorde att Twitter exploderade – att jag sa att det var fint. Hundratals, kanske tusentals hatiska kommentarer från invandrarfientliga, islamofober och rasister. Det var så dystert att ta del av, för jag har aldrig sett det så tydligt i hela mitt liv, hur fördomarna tillåts breda ut sig, hur de får stå oemotsagda, hur de sakta blir till sanningar, här i hatets Sverige.

LÄS MER: Alex Schulman: Skolan för särbegåvade kommer att gå kaos med ansökningar 

 

LÄS MER: Alex Schulman: M-ledaren beter sig som ett barn när han svarar Löfven 

 

LÄS MER: Kristerssons test i svenskhet låter som ett skämt