Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Alex Schulman

För tre år sedan hade Hanif Bali fått sparken

Jag minns en flickvän för många år sedan, minns de hårda bråken där i slutet av vårt sju år långa förhållande. När allting upplöstes.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

En av de sista nätterna i vår lägenhet, vi stod på var sin sida av köket. Tystnad och hårda ord om vartannat. Vilka obegripliga elakheter vi sa till varandra den natten. Ofattbara saker, som rev hål i förhållandet. Vi visste båda i gryningen: den här relationen kan inte repareras nu. 

Även om vi  förlåter varandra sen, hur ska vi kunna leva med varandra? De här orden, allt hat, formuleringarna kommer leva kvar som gift i oss, för alltid. Därför visste vi båda att det var över. Men jag minns att jag i de tysta mellanrummen där i köket tänkte: Vad hände med oss? Hur hamnade vi här? Vad var det som gjorde att vi, som en gång älskade varandra, blev kapabla att säga såna här saker till varandra? Det var en långsam förflyttning, en liten elakhet en kväll som ledde till en annan en vecka senare.

Och så var allt satt i rörelse. Och så slets vi långsamt itu. Det är babystepsen som gör det hela så förrädiskt, att det hela tiden eskalerar, omärkligt.

Samma mekanismer håller på att slita isär vår samtid. Sverige och världen håller på att avhumaniseras. Det har skett under så många år och det går så långsamt att vi inte märker det. Vi trodde inte att en del saker som vi ser och hör i dag skulle vara möjliga för några år sedan. Det är den lömska, minimala förflyttningen under lång tid som gör att vi nu står här, utan att vi knappt reflekterar över det. 

I Tyskland håller Angela Merkel valtal till folket. Demonstranter har samlats för att visa sitt hat mot hennes budskap. När Merkel talar så blåser hatarna i visselpipor för att överrösta henne. Jag ser bilderna i tv-apparaten, det är inga extremister, inga nazister, det är vanligt folk, med visselpipa i mun. Hur hamnade de där? Vad var det för små förflyttningar som gjort att de valde att inte bara sluta lyssna på vad en demokratiskt folkvald ledare har att säga, utan också hindra andra från att göra det?

Det är så förrädiskt. 

Om Donald Trump samma dag som han blev president hade talat i FN och kallat Nordkoreas president för ”Rocket man” och utlovat att han nu skulle förinta hela landet och samtliga dess invånare, då hade det varit enklare för oss alla att se den totala galenskapen i honom. Han hade omöjligt överlevt det. Men resan hit, med de små stegen i Trumps alltmer hatiska retorik, har gjort att vi knappt höjer på ögonbrynen. Det är bara ännu en liten förflyttning. 

I Sverige står vanliga svenskar på ett torg och ropar mot afghanska flyktingar att de är ”parasiter” och ”pack” och att de borde våldtas. Hur hamnade de där? Det är de små stegen mot avhumanisering som tagit dem dit. 

I riksdagen sitter moderaten Hanif Bali. Om de afghanska flyktingarna som manifesterar för att få stanna i Sverige säger han: ”Låt dem strejka ihjäl sig!” Det är en människosyn som gör mig sorgsen. För tre år sedan hade han fått sparken från Moderaterna. Men i normaliseringens tid rycker folk knappt på axlarna. 

Jag tror att det är vår viktigaste uppgift framöver. Vi måste alla agera vaktposter mot avhumaniseringen. Den måste stoppas överallt, i alla skikt, både i tunnelbanevagnen och i riksdagens talarstol, i kafferummen och på ledarsidorna. 

Vi måste börja behandla varandra medmänskligt igen. Och varje gång vi hör nästa förflyttning så måste vi gripa in. Vi måste helt enkelt slå vakt om det viktigaste vi har, vår humanism. 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!