Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Alex Schulman

Flyktingarna var aldrig en del av problemet – det var bara vi

Jag älskar de där filmerna där karaktärerna med hjälp av superkrafter eller liknande kan frysa verkligheten, ni vet, ett helt rum stelnar till, alla står plötsligt som fastfrusna i sina rörelser och så kan man gå runt där i lugn och ro och titta på alla förvridna ansiktsuttryck, betrakta detaljer, kanske gör man någon korrigering i rummet och sedan ställer man sig mot en vägg för att sedan trycka på play eller vad man ska säga, och så brakar allt loss. 

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Ibland känner jag att jag skulle vilja ha samma förmåga när det gäller samtiden. Tänk att kunna stanna upp, se på allt utifrån. Tänk att i lugn och ro kunna upptäcka vad som händer i samhället, vilka misstag som begås, när de äger rum, och kunna omedelbart korrigera.

Jag ser på det första avsnittet i humorgruppen Grotescos nya serie ”Grotescos 7 mästerverk” och får just en sådan upplevelse av att allt stannar upp – och blir tydligt för första gången. Jag kan plötsligt betrakta flyktingkrisen utifrån, ovanifrån, som om den inte gällde mig eller oss. 

Det vill jag först säga: jag vet inte om jag någonsin sett något så här välproducerat, stilsäkert, nyskapande, roligt och sorgset i svensk television. Jag är lite för ung för Hasse och Tage och kan inte riktigt jämföra, men klart är att detta är ett mästerverk som kommer att finnas med oss för resten av våra liv.

Grotesco berättar historien om flyktingkrisen som en musikal. Historien berättas ur ett svenskt perspektiv, från början, från bilden på pojken på stranden och vad som hände sen. Allt som man hade glömt finns där. Och allt man vill glömma. Alla märkliga skiftningar, pratet om systemkollaps, populismen som bredde ut sig över alla riksdagspartier, till och med den där mardrömsliknande perioden sommaren 2016 återberättas, när hela politikeretablissemanget plötsligt stod med svenska fanor på Almedalen och pratade om ”svenska värderingar”.

 

Den här sorgliga kausaliteten rullas upp, skifte efter skifte, de små stegen mot vansinne, skeende efter skeende, till den magnifika finalen, ett stornummer där Stefan Löfven kommer fram till att bygga sin mur mot flyktingkrisen och i triumf sjunger om hur han nu bestämt sig för att "vända kappan efter vinden". 

Henrik Dorsin i Grotesco. Foto: Skärmdump/SVT

Det är en ögonöppnare när någon för första gången tar ett grepp på alla skeenden i flyktingkrisen på det här sättet. Det går knappt att titta på, för det är en sådan skam när man väl förstår hur vi faktiskt betett oss. Grotescos musikal visar att det här inte bara är Stefan Löfvens fel. Eller Jimmie Åkessons. Det är också folkets fel. Godhetsknarkarna, högerpopulisterna, nättrollen, de lättkränkta, de rädda och ”de oroliga”. Det står så fullständigt klart, att allt brakade samman för att vi kunde inte prata med varandra. 

 

Systemkollapsen inträffade aldrig, men ändå kollapsade vi – i debatten, i det käftande som uppstod. Det var inte invandringen som slet oss itu, det var vi själva, svenskarna, som slet varandra itu. Flyktingarna var aldrig en del av problemet, det var bara vi. Vi betalade för att flyktingboenden skulle upprättas – och sen brände vi ner dem. Vi manifesterade 2015 på Medborgarplatsen för att alla flyktingar skulle få hjälp – två år senare kom vi tillbaka till exakt samma plats och skrek ”pack” och ”ut ur Sverige” till de som faktiskt kommit hit. 

Det är därför musikalen är så viktig, för den väljer inte sida. Den ställer sig utanför och pekar ut oss alla. 

Det här ska vi titta på. Och visa våra barn. Och när de skakar på huvudet och säger att sådär kan det inte gått till, så ska vi svara: jo, barn, precis så gick det till. 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!