Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Alex Schulman

Exakt ett år senare står vi inför en ny mardröm

På lördagen kom beskedet att muterade viruset hittats i Sverige. Så här sa smittskyddsläkare Signar Mäkitalo om det.
Den 31 januari bekräftades det första fallet av coronaviruset i Sverige. En patient på Länssjukhuset Ryhov i region Jönköping bekräftades vara smittad.
Foto: Mikael Fritzon/TT / TT NYHETSBYRÅN
Statsepidemiolog Anders Tegnell och Johanna Sandwall, krisberedskapschef på Socialstyrelsen, under en tidig pressträff i slutet av februari 2020.
Foto: Claudio Bresciani/TT / TT NYHETSBYRÅN

Jag såg om ”13 dagar” häromdagen, filmen om Kuba-krisen. Jag tänker ofta på den filmen, kanske tänker jag på den mer än jag tänker på någon annan film.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det är 1962 och USA upptäcker plötsligt att ryssarna i smyg placerat kärnvapen-missiler på Kuba som snart är skjutklara och kan ödelägga USA på bara minuter. Frågan är vad Kennedy ska göra åt saken. Kniviga beslut som måste fattas inne i the oval office, för Kennedy är medveten om orsakskedjan som nu satts i rullning, och när han följer den framåt upptäcker han att den slutar vid ett stup. Om USA attackerar Kuba och förintar missilerna, kommer sannolikt ryska soldater dö. Ryssarna måste vedergälla – antagligen invaderar de då Berlin. Redan då är det över. USA skulle då tvingas vedergälla ytterligare och upptrappningen skulle till slut resultera i ett tredje världskrig mellan två kärnvapen-makter, armageddon, livets slut.

Jag tänker också ofta på orsakskedjor, ser katastrofer komma steg för steg, dock inte i lika global skala, och hos mig finns dessutom drag av vanföreställningar. Något av mina barn är på Åhléns och svarar inte i telefon, och det går en kvart och jag ringer igen och när jag fortfarande inte får något svar så sätter det fart, inre bilder, orsakskedjor som rasslar och jag ser framför mig hur jag ringer runt till sjukhusen i natten och plötsligt står jag vid stupet, sista stationen på orsakskedjan är i kapellet, med stora runda kransar runt den lilla kistan. Det går på en sekund, och jag känner mig fånig sen när barnet till slut hör av sig. 

År 2020 var ett år där väl de allra flesta försattes i nya situationer, som tvingade oss att tänka på allt som kunde hända sen, att följa den dystra kausaliteten som vecklades ut i ens inre – eller den underbara kausaliteten. När vaccinet nu kom till Sverige, till exempel, är det ju en lätt sak att drömma om en ljus tid framöver, man ser en framtid där leveranserna fungerar fint, Pfizer håller en jävla takt i produktionen och vaccinsamordnare Bergström visar sig vara något slags geni, och regionerna står på tå, lassar ur de små flaskorna ur lastbilarna och in på vårdcentralerna där riskgrupperna står i jublande köer, och sista stationen på den orsakskedjan är väl i maj, mellan hägg och syren, vi samlas i bersåerna, hundratusentals människor i tunna sommarkläder, och vi bara står där och kramar varandra, för att vi kan.

Men så dyker det upp någon ny information, och så visar sig en annan kedja, mörkare. När Boris Johnson höll sin presskonferens och berättade om ”den nya mutationen” av viruset. Inrikesminister Mikael Damberg gick ut och var jättebarsk, ögonbrynen korvade sig av allt hans allvar, och han införde reseförbud. Beslutsam – och sträng! Som om det skulle stoppa någon smitta från att komma hit. Har vi inte lärt oss nånting? 

Jag slungades genast tillbaka till januari eller februari när Folkhälsomyndigheten konstaterade att Sverige fått sitt första fall av Corona. Det var någon kvinna i Jönköping, om jag minns rätt. Och FHM varskodde oss nu att hon skulle smittspåras tillbaka till medeltiden och det fanns ingen anledning till oro, det var bara ett enskilt fall, som nu säkrades och nu stänger vi in den här sjukdomen, låser dörren och kastar bort nyckeln. I själva verket var väl tusentals redan smittade i Sverige vid den tiden. Och så rullade mardrömmen i gång. 

I dag läste jag att det första fallet av det muterade viruset nu finns i Sverige. Folkhälsomyndigheten och smittskyddsläkaren Signar Mäkitalo säger att ärendet är under kontroll, risken är väldigt liten, nästan obefintlig, att mannen smittat sjukdomen vidare. Som ett eko från våren. 

Och plötsligt är vaccinproducenterna, som tidigare varit fyllda av sånt självförtroende, märkligt diffusa. De säger att vaccinet ”bör” fungera också på detta muterade viruset, de har ”ingen anledning att tro” att det inte skulle göra det. Jag hör den ena luddigheten efter den andra, de säger vagt att det här ska vara fortsatt problemfritt – och inom mig rullar motsatsen fram, en orsakskedja som nästan är poetisk i sin tragik, detta att Sverige vaccineras i rekordtakt samtidigt som svenskarna smittas i rekordtakt av ett muterat virus som inte vaccinet biter på, och i samma stund som hela svenska folket vaccinerats för det första viruset har det också smittats av det andra och när mars kommer, exakt ett år efter att den förra mardrömmen började, så inser vi att vi nu står inför en ny!

Det är tur att jag har vanföreställningar, och att jag inte ska tas på allvar. 

”Man tror att vaccinet kommer fungera”

På frågan vad en spridning av mutanten i Sverige skulle betyda för vaccineringsprogrammet, svarar Sara Byfors från Folkhälsomyndigheten att det sannolikt inte får någon betydelse

Vaccinsamordnaren bekräftade fallet: ”Allvarligt”

– Det är allvarligt eftersom det verkar vara så smittsamt, säger Sveriges vaccinsamordnare Richard Bergström. Men han är inte orolig att det skulle påverka vaccinationsprogrammet.