Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Alex Schulman

En politisk hybris som inte ens Persson kunde matcha

Nyamko Sabuni meddelade att hon kandiderar till posten som partiledare för Liberalerna. Foto: NAINA HELéN JÅMA / TT NYHETSBYRÅN
Foto: Anna-Karin Nilsson / Expressen

Nyamko Sabuni! Wow. Här har vi nåt nytt i svensk politik! Ganska tagen har jag under de senaste dygnen tagit del av sättet på vilket hon berättat att hon är intresserad av att ta över som partiledare för Liberalerna. 

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Historiskt så har det ju alltid varit väldigt mycket ”inte ska väl jag” när en person står på tröskeln till att bli partiledare. I svensk politik kandiderar man sällan öppet för något sådant. Helst säger man bara ”nej” om någon frågar. Man håller sig undan, bidar sin tid, säger nej igen, lägger sig inte i, låter processen ha sin gång. Man kanske blir övermannad av media i någon entré till Riksdagen eller liknande, leende skyndar man förbi, skakar på huvudet åt uppståndelsen, för den ÄR JU FELRIKTAD, svarar ingenting, hastar vidare till utskottsmötet, och till slut, efter att man tackat nej tillräckligt många gånger tackar man plötsligt ja. Diskret, för en vissen smutsgul mick från TT, berättar man att man ödmjukt förstått att valberedningen vill se en som kandidat, och för partiets bästa i en svår tid etc etc så ställer man sig till partiets förfogande.

 

Men inte Nyamko Sabuni! Hon körde fullt blås. Kallade till presskonferens och stod där högtidligt och berättade om sina visioner som Liberalernas nästa partiledare. Och sen brände hon ut till mediehusen, satt i TV4, SVT, Expressen - hon var plötsligt överallt och berättade om sig själv. Hon gjorde tidningsintervjuer och radio. Jag lyssnade på henne i Kvartals ”Fredagsintervjun” och det var spännande att lyssna på hur hon i början av samtalet agerade ödmjuk lagspelare i Liberalernas teambygge, för att ju längre samtalet fortskred visa upp en politisk hybris som inte ens Göran Persson kunde matcha på sin tid. Intervjuaren, utmärkte Jörgen Huitfeldt, frågade vad som skilde henne från huvudmotståndaren Erik Ullenhag. Nej, det kunde hon inte säga. Det får andra svara på. Erik Ullenhag är jättekompetent. Fromt, fogligt, försynt. Men så plötsligt. ”Jag har ju andra erfarenheter som inte Erik Ullenhag har”, sa hon lite prövande. Och sen bara sprutade det ur henne, allt som hon kan som Erik Ullenhag inte kan. Hon kan saker om integration, migration. Hon har också en näringslivserfarenhet som Ullenhag saknar, berättade hon. Och hon har lärt sig saker om teknik, innovation, forskning, miljö. Och jag vet inte om hon själv vet vad som hände, men plötsligt hade hon gjort klart att hon faktiskt är en fullständigt överlägsen kandidat jämfört med huvudmotståndaren. 

 

Sen började den riktiga uppvisningen, när Sabuni började berätta om hur enastående hon är som chef. ”Jag vet inte hur många statsråd som får, av opolitiska tjänstemän många år senare höra: du var den bästa chefen vi hade.” Konstpaus, och sedan fortsatte Sabuni: ”Jag vet inte hur många chefer som får chefsutmärkelse om sitt goda ledarskap så som jag fått som hållbarhetsdirektör på ÅF.” När intervjuaren invänder och säger att det finns kritik mot att hon är sträng, svarar hon högtidligt, med darr på stämman: ”Jag kan uppfattas som hård, men jag lovar er: mina medarbetare älskar min tydlighet. Mina medarbetare älskar mitt sätt att handleda och vägleda dem att prestera efter sitt bästa jag.”

 

Hon pratade sen om sina framgångar under sin första tid som minister, för trots att ingen trodde på henne så hade hon stora framgångar, berättar hon, och jag blir först sugen på att invända, för jag minns inte hennes tid som minister som enbart framgångsrik. Jag minns henne som en cowboysare som sköt från höften och skrev debattartiklar utan att förankra dem med sin regering och sen försvann hon ju också mycket riktigt från politiken när det blev dags för nästa regeringsbildning. Jag får först lust att påpeka detta. Men sen tänker jag att jag kanske bara är en gubbe och nostalgiker, som inte kan acceptera att allt inte alltid kommer vara som förr. Vi befinner oss i Donald Trumps tidevarv och Nyamko Sabuni är ett barn av denna nya tid. När hon nu gör comeback i politiken är hon en av de första i denna självcentrerade kull av politiker, men inte den sista; snart är de alla skakade ur Trumps kappa, bestämda och egocentriska, hänförda över inte bara sin politik, utan framför allt över sig själva.