Alex Schulman
Det märks på sjukhusen också. Människorna som vårdas för corona minskar, patienterna på iva blir färre, och Stockholms äldreboenden är för första gången sen mars 2020 helt fria från corona.
Till och med Folkhälsomyndighetens generaldirektör Johan Carlson, kungen av sorg, kejsaren av misströstan, härskare över all modlöshet i himlen så ock på jorden, till och med han, Johan den förste av spleen, överste-druid över svartsyn i konungariket Sverige, ärkebiskop av all tröstlöshet i universum, till och med han kunde våga sig på lite optimism i veckan när han konstaterade att sommaren faktiskt ser rätt ljus ut.
Om det går som vi tror och om vi alla sköter oss så har vi inte så mycket smittspridning kvar i juli. Det var mot alla hans principer, och man såg att han ville skrika, klösa sig, springa in i en vägg, rasa ihop i en hög – han ville göra ALLT utom det han ändå såg sig tvungen att göra, ge oss svenskar lite hopp.
Kanske är det alltså snart över, alltså, över på riktigt. För ett år sedan satt vi instängda under våren och följde rapporteringen och drömde om den sommaren, för då skulle pandemin vara över. Experterna sa ju det. Tänk om vi då hade vetat att vi ett år senare skulle sitta kvar här inne, tänk om vi då hade vetat att smittan inte skulle vara över om två månader, att den inte ens skulle vara över om ett år.
Men ingen visste något, om något. Och de flesta utfästelser sakkunniga gjorde om framtiden visade sig vara felaktiga. Den här tiden saknar väl därvid motstycke, för aldrig förr har så många experter uttalat sig lika tvärsäkert om saker som de utan tvekan visat sig ha fel om, på båda sidor av åsiktsspektrat.
Professor Björn Olsens berömda ”det blir ingen andra våg” från i våras. FHM-lakejen Johan Gieseckes lika berömda löfte om ”flockimmunitet i maj!”. Ena sidan: 500 000 svenskar kommer dö! Andra sidan: Det här är som en vanlig influensa.
I går presenterade FHM en studie som visar att de allra flesta som blir sjuka i covid får symptom eller blir sjuka. För ett år sedan gick debatten het om detta. Anders Tegnell, som trodde på snabb flockimmunitet, sade att han trodde att så många som 9 av 10 sjuka inte har symptom. De FHM-kritiska ”22 forskarna” trodde också att den asymptomatiska smittan var stor och använde det som ett skäl för att stänga ner landet ytterligare. Båda sidor var säkra på sin sak, och båda hade alltså fel.
Jag har alltid haft bilden att en forskares främsta egenskap är försiktighet. Att aldrig dra förhastade slutsatser. Att titta på evidensen och inte uttala sig om något som det inte finns stöd för. Kort sagt; en forskare gissar inte. Vad var det som gick så fel här?
Varför skulle de här experterna nödvändigtvis säga sig vara så bombsäkra på ett virus som de uppenbarligen inte förstod? Vad gör det med vår bild av expertmyndigheter, eller av vetenskapen i stort, när deras företrädare så upprepat, intensivt visar upp den typen av arrogans för svenska folket? Hur ska vi bära oss åt för att lita på vad de säger nästa gång?