Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Alex Schulman

En historia som har allt – en perfekt storm av skit

Huset ut innan det revs. Foto: Google

Det var november 1991. 

Stormsäsongens sista riktiga oväder drog in från Atlanten mot USA:s östkust. 

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Detta var inte vilken storm som helst. Det var en sån vind som bara kom en gång på hundra år. Det var en kombination av tre saker som gjorde den otroligt kraftfull; ett lågtryckssystem som skickade varmluft från ett håll, samtidigt som ett högtryckssystem skickade på kall och torr luft från motsatt håll – i kombination med att stormen Grace hamnade i mitten och konsumerades helt av kraften. Det släppte lös helvetet. En giftig brygd av lufttryck och vindriktningar som möttes mitt på havet, unika vindar som slog emot varandra. 30 meter höga vågor slog in, från Kanada till Florida, och lämnade efter sig oerhörd förödelse.

Under de här dagarna blev meteorologerna de nya kändisarna. En av dem, Roger Case, analyserade stormen i tv och han kallade den där för ”den perfekta stormen”. Det blev senare en film med samma namn, baserad på en sann händelse, där George Clooney åker runt och försöker överleva på en fiskebåt i ovan nämnda storm. När filmen blev en succé var begreppet myntat och ”the perfect storm” används numera för att beskriva när en kombination av olika små hemskheter resulterar i en större, ultimat hemskhet.

Jag använder uttrycket ofta, särskilt när jag läser tidningarna, eftersom jag ständigt är på jakt efter den perfekta stormen bland kvällstidningsnyheterna, den ultimata skandalen, den som har alla komponenter på plats. Jag vittjar därför kvällstidningarna noga varje dag, för jag vet att jag någon gång ska bli belönad. 

Och så i dag hände det alltså till slut. Jag har kommit hem. På sidan 44 i fredagens Expressen. Rubriken lyder: ”Adelsman rev 1700-talshus”. Adelsmannen i fråga heter Patrik Tigerschiöld och till och med namnet är perfekt. Han är ingen vanlig ”sköld”, han är den finare sortens sköld, han är en ”schiöld”. Rik som ett svin, tydligen, tillhör toppen av svenskt näringsliv. Bosatt med sin fru i Djursholm i Stockholm, men köpte en 250 år gammal gård i Falsterbo för att ha som sommarställe. Huset är ett av få som blev kvar efter bränderna som härjade staden i början av 1900-talet. Gården är djupt älskad i orten, har kallats ”Falsterbos stolthet”. Adelsmannen gav löften till kommunen om att varsamt renovera denna byggnadsskatt, och täckte sedan för hela huset med en enorm plastduk. Falsterbo-borna som vandrade förbi trodde väl att han putsade fasad där bakom skynket. Skrapade fönstren lite. Återställde en vägg till ursprungsfärgen. I själva verket rev han hela huset. Metodiskt avlägsnade han varenda byggsten. När Falsterbo museiförening fick nys om saken gick de i taket, ringde kommunen som bröt upp plasten och konstaterade: hela huset var borta. Falsterbo gjorde uppror, men Tigerschiöld själv sa i en kommentar att han tyckte att ”det tagit orimliga proportioner”. Han måste ju få göra ingrepp. ”Om kommunen ville ha ett museum, skulle de själva ha köpt gården”, sa han till Lokaltidningen.

Jag läser och läser. Det är en drog. Jag vill veta allt om Tigerschiöldarna, deras bevekelsegrunder, och även om jag lider med ortsbefolkningen kan jag inte få nog av deras förtvivlan när de står där utanför bygget och tittar in i all förstörelse. De står där med tomma blickar, och försöker förstå - ondskan. För de inser det nu. Tigerschiöld är ingen människa. Han är Sauron. 

Det är en historia som har allt. Det är ond mot god, rik mot fattig, kultur mot yta, Stockholm mot landsbygd. Det är helt enkelt en perfekt storm av skit. 

Slutet av artikeln är nästan för perfekt för att vara sann – för här blir nyheten också rent existentiell, filosofisk. Tigerschiöld försvarar sig och erkänner att de visserligen har jämnat gården med marken, men de har sparat varenda pinal. De förvarar nu varenda tegelbit på säker plats. Alla dörrar och fönster står på snickeri för renovering. Allt ska återställas. Han säger: ”Min dröm är att om man går förbi det här huset om fem år ska man ställa sig frågan: ”Var det det där huset de renoverade? Det syns ju inte.”

Falsterboentusiasten Caroline Ekegren tror inte på det där ett dugg. ”Det är inte samma sak”, säger hon i Expressen. ”Värdet finns i materialet och i de händer som byggde upp det för 200 år sen.”

Så har bygget blivit en fråga om metafysik och identitetsrelationer. Om ett hus först rivs ner och sedan byggs upp på exakt samma plats och med exakt samma delar – upphör det då att vara samma hus? Är det plötsligt ett annat hus? Ett nytt hus? I så fall: ta en människa, säg Tigerschiöld själv. Under en period av några år byts molekylerna i hans kropp ut helt och hållet. Ingenting av den gamla Tigerschiöld finns kvar. Har han då upphört att vara Tigerschiöld? Är det en ny Tigerschiöld?

Ytterligare en byggkloss i den perfekta nyheten, när den också kan ge upphov till intellektuella diskussioner och kanske också bli underlag i de högre filosofistudierna, om motsägelsefullheten i tingens och tillvarons innersta väsen. Kanske kunde problematiken döpas till ”Tigerschiölds paradox”.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!