Alex Schulman

En flicka blir påkörd – skräcken får eget liv

Mitt i den trögflytande massan av människor i mataffären står jag på fredagseftermiddagen. Jag har fått stirret vid charkdisken, står och betraktar en rosmarinskinka utan att egentligen titta på den. Jag har slutat fungera, en liten stund bara, som de där nya bilarna som stänger av sig själva i korsningar. Det är så skönt att bara stå en stund i honungsfloden av människor, vi alla på sista stoppet innan fredagsmyset.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Trancen bryts av en gäll röst som hörs från utgången.

"Finns det en läkare här!” 

En kvinna rusar fram. Hon har andan i halsen, stora ögon, våta av skräck.

”Läkare! Eller sjukvårdare? Finns det någon här?”

Hennes röst spricker. Alla tittar upp från sina kundvagnar och telefoner, men ingen svarar. Kvinnan springer tillbaka mot utgången och är försvunnen. En plötslig gravitation mot skyltfönstren. Folk ställer sig på rad och tittar ut över gatan, försöker läsa händelsen, försöker förstå vad folksamlingen utanför betyder. Jag ställer mig i kön, betalar mina varor. På gatan utanför anländer utryckningsfordonen. Ett pärlband av hjälpsamhet när en lång rad bilister lutar upp sina fordon på trottoarer för att ge plats åt en ambulans och sedan en polisbil och sedan en brandbil. Jag går ut med mina matkassar på Karlavägen. Det är något med scenen, den plötsliga tystnaden, alla vi som står stilla och tittar, de ljudlösa blåljusen som speglas i pölarna i Karlavägsallén, ambulanspersonal som oroväckande snabbt gör i ordning sin brits och där bakom de gulgröna jackorna en skymt av något som man egentligen inte vill se.

”Såg du vad som hände?” frågar jag en medelålders kvinna som står bredvid mig.

”Ja. Jag trodde det var ett attentat först. En stor skåpbil, jag hörde hur den varvade motorn, och såg hur den fick upp fart. Han kom där uppifrån. Och sen körde han ner här och han körde rätt över en…”

Hon tystnade, tittade ner, samlade sig.

”Han körde rätt över en flicka. En liten, liten tjej. Jag hörde ljudet av hennes kropp mot bilen.”

”Såg du hur det gick med flickan?”

”Han som körde smet. Han gick inte ens ur bilen. Han bara stack. Full fart däråt. Och den lilla tjejen låg kvar där, livlös". De lastar in en liten kropp i ambulansen. Jag går med svaga ben hemåt. Jag berättar sedan allt för min fru, måste ha någon att dela det med. Vi är båda skakade sen. Senare på kvällen återger min fru historien för sin syster på telefon. Hon säger att det var en lastbil. Men det var ju en skåpbil. Hon säger att flickan vara under tio år. Men det vet vi ju inte. Min frus historia är väl fortfarande sann i grunden, men jag hör hur den ändrar form.

Skräcken får eget liv.

Jag tänker på hur det ofta blir så, att vi vill konkretisera, rama in, när vi är med om obehagliga händelser. Jag minns Drottninggatan-eftermiddagen, när jag hämtade på förskolan bara en timme efter dådet. ”De skjuter på Fridhemsplan”, viskade en mamma till mig vid utgången. Det var ju inte sant. Och en timme senare: ”Gå bort från fönstren! De har prickskyttar och skjuter vilt!”

Fantasierna spreds snabbt.

Senare samma kväll läser jag en notis på Expressen, om olyckshändelsen. En fotgängare sprang ut i gatan och blev påkörd av en mc. Man har pratat med mc-föraren och bedömt att han inte haft möjlighet att stanna och det finns ingen misstanke om brott. Fotgängaren fördes till sjukhus med lindriga skador.

Sen var det inte mer med det.

Skräcken får eget liv.