Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Alex Schulman

Empatin finns inte längre kvar bland svenskarna

Jag får en känsla av att empatilösheten i Sverige på något märkligt sätt är politiskt grundad, skriver Alex Schulman. Foto: Jeff J Mitchell / GETTY IMAGES GETTY IMAGES EUROPE

På Karlavägen i Stockholm lösgör sig en liten flicka från sin mamma och springer mot en romsk kvinna som tigger utanför en ICA-affär.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Hon är så fin, den lilla flickan, den röda regnjackan blänker, hon hoppsar fram, de tunna benen sticker ner som pinnar i de för stora stövlarna. Hon böjer sig fram mot den tiggande kvinnan, pekar på henne strängt och skriker: ”Du får inga pengar!”

Jag ser scenen på håll, mamman kommer ifatt och jag tänker att nu får flickan en ordentlig tillsägelse. Istället håller mamman om flickan, liksom beskyddar henne från tiggaren, och styr in henne i affären. När hon passerar tiggaren ger hon henne inte en blick.

Sådan är den beskaffad, den nya empatilösheten, den som vi numera stöter på hela tiden i vardagen omkring oss. Den är numera så utbredd att man nästan kan tala om ett drag hos oss svenskar.

Det har gått så otroligt fort. För bara ett år sedan blev de allra flesta av oss skakade i grunden när vi såg bilden på pojken på stranden i Turkiet. Vi grät och vi ville hjälpa till. Attitydförändringen idag är total. I ett reportage i SVT berättar kyrkoherden Henrik Törnqvist i Bergsjön om sin oro för den nya svenska empatilösheten.

”Förra hösten var det mängder av människor som kom till mig och frågade hur de kan hjälpa till. Nu är det alldeles tyst", säger kyrkoherden. För ett år sedan ansågs han vara en hjälte som arbetade så hårt för att stödja papperslösa och hemlösa flyktingar. Idag får han allt oftare veta att han borde skämmas. Folk kommer fram till honom och undrar varför han inte hjälper svenskar istället.

Det finns en stor mängd flyktingar i Sverige som nu börjar få sina asylbesked. Många av dem får avslag. Dessutom är mängden papperslösa mycket stor. De håller sig undan myndigheter i rädsla för att bli utkastade. På ett sätt kan man därför säga att nöden bland flyktingar i Sverige är större än någonsin. Det är bara det att medlidandet bland svenskarna inte finns kvar.

Jag får en känsla av att empatilösheten i Sverige på något märkligt sätt är politiskt grundad. Att den infann sig i samband med att det svenska folket svängde politiskt i flyktingfrågan. Denna svängning är statistiskt säkerställd - vi vill inte öppna våra hjärtan och våra gränser längre, vi vill få ett stopp på flyktingströmmen, vi vill förbjuda tiggarna.

Men jag får det inte att gå ihop. Varför skulle empatin nödvändigtvis försvinna hos en människa bara för att hen är för en sträng flyktingpolitik? Det är ju fortfarande riktiga människor som drunknar i haven, som slussas genom Europa, som separeras från sina familjer. Det måste väl ändå vara möjligt att kombinera sina stränga politiska åsikter med en empati för människorna som eventuellt hamnar i kläm av dem.

Kort sagt:

Man kan tro på att Sveriges befinner sig på tröskeln till en systemkollaps – och ändå känna empati för dom människor på flykt som sägs orsaka den.

Man kan tycka att flyktingar inte ska få tillstånd att ta hit sina anhöriga – och ändå känna medlidande för dom asylsökande som går ett sånt öde till mötes.

Man kan tycka att tiggeriet ska förbjudas omedelbart – och samtidigt ömma för människan som man passerar när man går in på ICA-affären.

Det går att göra så, att tänka så.

Kan vi inte alla försöka?

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!