Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Alex Schulman

Drömmen om juni – då är vi fria igen

Senaste nytt om corona i Expressen TV.
Hundratals är smittade av viruset.Foto: ANDERS WIKLUND/TT / TT NYHETSBYRÅN
Nu drömmer vi om juni.Foto: Colourbox

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

För några dagar sedan meddelade Folkhälsomyndigheten att de inte längre skulle spåra corona-smittade människor i Sverige. De skulle sluta räkna insjuknade, för det var inte längre intressant. Nu skulle man fokusera på riskgrupperna, de äldre och de svaga. Inte kan jag avgöra om det är rätt eller fel, jag är ingen Wolodarski, men jag noterar att något hände psykologiskt i det där skiftet. För berättelsen är nu en annan. Förut var vi andlösa vittnen till en kamp som ägde rum på sjukhusen och på labben, när sportlovsresenärerna från Italien ramlade in, en efter en, och insjuknade och genast satte Sveriges främsta läkare och experter i gång och spårade vilka de sjuka haft kontakt med, de kartlade viruset och lämnade ingenting åt slumpen. Fler blev sjuka, plötsligt var det 10 i Sverige - det känns som ett liv sedan det hände. Och dagen efter var det ytterligare 6, och det var läskigt, med uppdateringarna på nyhetssajterna och flasharna som kom tätare i telefonen, men vi hade kontroll! Viruset kom, men vi följde varje steg det tog, släppte det inte med blicken. 

Men så lärde vi oss ordet ”allmän smittspridning”, när patienter plötsligt bara dök upp från ingenstans, uppenbarligen inte smittade från utlandsresa eller från någon annan som kartlagts. Vi förlorade sakta kontrollen, och för några dagar sedan förklarade alltså statsepidemiologen Anders Tegnell att de givit upp. Viruset härjar nu fritt och vi kan glömma att få någon kontroll på det. Väldigt många svenskar kommer bli sjuka. Och vår uppgift är också en annan. Tidigare uppmanades vi att tvätta händerna noga och att inte röra oss i onödan i stora folksamlingar, för att se till att viruset inte fick fäste i Sverige. Nu uppmanas vi att göra samma sak - för att sakta ner katastrofen. Kampen är alltså över och vi förlorade. De hänsyn vi nu tar ute i samhället tar vi alltså inte för att vara friska, utan för att sprida ut vårt insjuknande under en längre tidsperiod. Istället för att vi alla ska bli sjuka samtidigt är nu tanken att vi alla ska bli det lite mer utspritt, lite peu om peu.

Det är därför jag menar att det är en annan berättelse, med en helt annan psykologisk grund. För det är klart att det är svårare att gaska upp sig och kämpa vidare när det nu berättas för oss att vi redan förlorat? Vad ska vi längta efter, när det inte finns någon dröm om seger? Viruset kommer att spridas brett, och har vi tur äger spridningen rum under längre tid istället för på en gång. Gör vi som vi blir tillsagda så blir mardrömmen lång - det här har bara börjat. 

Och vi söker vidare på nyhetssajterna efter hopp. De allra flesta av de som blir sjuka överlever. Någon menar att viruset eventuellt börjat uppträda mindre hotfullt. Och det verkar som att det värsta är över i Kina. Och i Sydkorea vänder det neråt.  Men det som verkligen fäster, en ljusning. Kinesiska hälsomyndigheter spår att den globala pandemin kan vara över till början av sommaren. Svenske professorn och WHO-rådgivaren Johan Giesecke instämmer. 

Drömmen om juni.

Det är första dagarna på sommaren, studenter på flaken och mjukglass på en stentrappa som vetter mot solen. Och man stämmer möte med någon man gillar och kramar om den personen utan oro, för det är över och vi är fria igen.

Det finns syre här, man kan äntligen andas, i drömmen om juni.

 

Missa inga nyheter om coronaviruset! Ladda ner Expressens app – och slå på notiser – för senaste nytt.