Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Alex Schulman

Det verkar vara någon sorts pågående vaccinationsparty

Glädjescener vid ett sjukhus i Tel Aviv när vaccinet anlänt i slutet av december 2020.
Foto: Lior Zur/Sourasky spokesman unit / CNN

Det har varit några stunder i december och januari när galenskapen inte känts särskilt långt borta. Att vakna på morgonen och titta ut genom fönstret och betrakta något som inte kan beskrivas som något annat än ren natt. 

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Alltså, kolmörker, inte ens någon försiktig glöd bakom husfasaderna med löfte om gryning. Det har känts avigt att stiga upp, känts direkt fel att göra frukost. Och sen har jag skjutsat barnen till skolan och klockan är åtta och det är fortfarande natt ute och strålkastarna från bilen ger läskiga skuggor i granskogen, och ovanför mig gnistrar rymden och jag passerar en fotgängare som tittar häpet på mig, snörök ur hans öppna mun, han undrar väl vad jag gör ute mitt i natten, jag ser honom ännu i backspegeln, han har tagit ett steg ut i vägen för att se vad det blev av mig, och vägen blir smalare och smalare, som om jag åkte på en tunn sträng med galenskap på båda sidor om bilen. Om jag halkar till lite så är det ute med mig.

Men nånting hände mig imorse, det var helgmorgon och jag sov lite längre än vanligt och vaknade av – ljus genom fönsterrutan. Och jag tänkte: så kan det också vara. Och så kommer det att bli. 

Jag steg upp, och slogs av att januari, denna månad direkt från helvetet, faktiskt är över imorgon. Och på teven visade de solens uppgång och nedgång och när den fåniga trudelutten gick och jag såg alla vunna minuter av ljus, så kände jag mig gladare än jag varit på över ett halvår. Och jag gjorde min morgonvända in på sajterna för att se smittspridningen i Sverige, och den var fortsatt sjunkande, kanske ännu mer sjunkande nu än för någon vecka sedan. En optimist hade sagt att kurvan rasade, och på lätta ben, med en försiktig sol som steg över hustaken, började jag dona i lägenheten, fast i en förvissning som jag inte haft i huvudet på så länge att jag nästan glömt bort den: det kommer att bli bättre. Ja, det är väl klart att resan är lång, och kurvorna vänder väl säkert upp igen, och Damberg ska gå ut och vara RAK många gånger ännu, och han Björn Eriksson har väl några fler utspel om att vi är mitt i stormen i sig, men detta SKA gå över. Och jag läser om vaccinations-problemen, vi får inte nog med doser, men Richard Bergström, vaccinationssamordnaren, alltid en glad gamäng, alltid med frisk blick och vänligt leende, han säger att trots alla problem så kommer vi bli färdiga med merparten av vaccineringen innan midsommar. Det ska gå. Detta ska snart ta slut. 

Och på teven pratar de om Israel och deras vaccin-spektakel. Det verkar vara mycket glädje kring deras projekt, nån sorts pågående vaccinationsparty, en skrattfest, sjukvårdsteam som paraderar fram som en kringresande cirkus, en glädjekaravan som åker genom landet och sticker nålen i folk, gamla och unga står skrattande längs vägarna med armarna utsträckta. 

Det där kunde ju göra en nedstämd, med tanke på takten vi har här i Sverige, allt detta prat om REGIONERNA, som hela tiden hittar på egna hyss, håller inne på vaccin, strular, jiddrar, tabbar sig, tar omvägar, gör lite fuffens, tar det säkra före det osäkra, ja, hela vaccinationsprocessen i Sverige tycks än så länge vara en enorm demonstration av regionernas allmänna värdelöshet, men det gör mig inte det minsta nedstämd, för jag ser på Israel och jag vet att det som nu händer där – den faktiska effekt man nu ser av vaccineringen – kommer att hända också oss här i Sverige. Det tar en stund, men nu är det snart februari, och sedan kommer mars, solen stiger högre på himlen, det ljusnar nu.