Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Alex Schulman

Det var som att bilen blivit klöst av ett förhistoriskt djur

När blev jag den här farbrorn som håller sin bil mer kär än sina familjemedlemmar? skriver Alex Schulman.Foto: Henrik Montgomery/TT

Jag säger inte att kvinnor kör sämre bil än män. Jag säger bara att min fru kör sämre bil än jag. 

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Hon säger ofta ”oj” när hon kör, som om hon i framförandet av bilen hela tiden blir utsatt för obehagliga överraskningar, som tar henne på sängen. Jag vill aldrig sitta i en bil och höra hen som kör bilen säga ”oj”. Hon kör för nära en refug – ”oj”. En fotgängare vill passera över ett övergångsställe – ”oj”. Det slår om till rött på Tulegatan – ”oj”. Det är som att hon befinner sig i ett tv-spel, på en av de svåraste banorna. Storögt tittar hon ut genom vindrutan, navigerar fram, reagerar med starka känslor, pustar ut när hon klarat sig genom en knivig passage utan att skada någon. Det är som en fördröjning, det är som att det laggar för henne när hon kör. Som att hon ser verkligheten två sekunder efter den inträffar, och därför blir reaktionerna hela tiden sena, i sista stund och därför säger hon hela tiden ”oj”.

 

Jag borde därför inte varit förvånad när jag häromdagen gick ner till garaget för att ta bilen. Jag visste att hon hade använt den dagen innan. Jag borde ha anat att det skulle vara nåt tjall. Jag skulle just stiga in i bilen när jag upplevde att ett ljust sken signalerade till mig från bilens sida. I den mörkgråa lacken över hela bakre passagerardörren sträckte fem eller sex långa revor i vitt ut sig. Det var som att bilen blivit klöst av ett enormt, förhistoriskt djur. Jag böjde mig ner, betraktade skadan. Och så ringde jag upp henne och frågade vad som hade hänt med bilen. 

Bilen, vadå bilen, det är väl inget som hänt med bilen?

Jo, sa jag. Hela sidan är skadad. 

Nej, det visste hon ingenting om. Jag lät fingertopparna löpa över den skadade lacken. Det handlade inte om några skråmor, plåten var ordentligt bucklad. Det här var ingen repa som kunde smyga sig dit utan att föraren upptäckte det. När det här hände så måste bilen skakat till, och ljuden! Gnisslet måste varit sataniskt. Jag frågade henne varför hon inte bara kunde erkänna. Då blev hon vansinnig. Började skrika om att det fattar jag väl att någon kört in i bilen när den stått i garaget, någon som skulle parkera bredvid, som kom för nära, och det var för jävligt att jag inte bara kunde lita på henne när hon sa att hon inte vet ett skit om någon jävla repa, och så lade hon på luren. 

 

I min enfald trodde jag på henne, en liten stund. Kände mig lite skamsen och dum. Men så reste jag mig, såg mig omkring, lät blicken vila över pelarna som var utportionerade i garaget, mellan parkeringsplatserna. Jag gick fram till den pelare som var närmast den plats min bil stod på. Där hittade jag märken, rester av en mörkgrå lack som exakt korresponderade med den på bilen. Och jag gick tillbaka till revorna i bilen, såg att den mjölkvita färgen var exakt densamma som på pelaren. Jag ringde min fru igen, berättade att jag hittat spår av lacken i pelaren. Och spår av pelaren i lacken. Jag frågade henne om hon trodde att det kunde ha varit pelaren som kört in i bilen under natten. Och om vi skulle anmäla pelaren till polisen för skadegörelse. Då blev hon ju galen. Hur det hade gått till stod ju klart nu. Hon hade förstås kört in i pelaren när hon skulle parkera, inte sagt nåt om saken till mig och gått vidare i livet. Och ju mer tydlig hennes lögn blev, desto mer måste hon höja rösten för att dölja den. Hon skrek besinningslöst på mig. Sa en del ofattbara saker. Och jag skrek väl själv. Hon slängde på luren.

 

Jag gick hem, och på kvällen pratade vi inte med varandra, och alltsammans var ett stort misslyckande, för varför skulle jag ställa till en sån scen? För ett fordon? När blev jag en sur gubbe? När blev jag den här farbrorn som håller sin bil mer kär än sina familjemedlemmar? 

 

Och det skulle bli värre. Jag satt på natten sen och försökte hitta skäl till att hon aldrig mer skulle köra. Hittade en undersökning som Daily Mail gjort. För 10 år sen. De hade bett ett antal män och kvinnor fickparkera en bil. Resultatet var förödande, för kvinnorna. Och nu visste jag, nu fick gubben det svart på vitt: det är inte bara min fru som är usel på att köra bil, det är det kvinnliga könet, och gubben gick in i vardagsrummet med sina nya bevis och bråket rann ut i januarinatten, och kvällen svartnade, gubben blev argare, och när allt var över gick gubben ut på balkongen, fast i sitt mörker, och det var stjärnklart och gubben tog en cigarett, och tittade ut i den klara natten, kunde inte släppa det, såg hur bilens revor avtecknade sig i stjärnhimlen, for som vita spjut tvärs genom vintergatan.