Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Alex Schulman

Det är bara sjukt och perverterat

Foto: CHRISTER WAHLGREN
Foto: LISA IRVALL / GT/EXPRESSEN

Jag har varit på jakt två gånger i mitt liv. Jag har aldrig skjutit eller ens hållit i ett vapen - min roll har båda gångerna varit supporterns. Jag har varit den som hejat på, den som ropat ”bravo” när djuren dött. 

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Första gången skulle det skjutas älg, på en gård i Värmland, för några år sedan. Det var ett stort jägargäng som spreds ut i skogen på olika posteringar, jag fick tillåtelse att följa med en av dem mot löfte att vara helt tyst. Han tog både sig själv och sin hobby på stort allvar. Jag stod där i ett torn av trä och tittade på honom när han gjorde sig i ordning. Jag minns att han kysste patronen innan han stoppade ner det i loppet och jag minns att jag tyckte att det var fånigt. Det var svinkallt, varje gång jag vevade med armarna för att hålla värmen så hyssjade han mig och gjorde irriterade gester, för han tyckte han såg nåt där ute i skogen. Så han hukade sig och blev stissig och började kyssa patroner igen, men det var ju aldrig något. Vi stod i tre timmar utan att se ett enda djur. Den stora dramatiken ägde rum när vi hörde andra skjuta. Först ett skott som ekade mellan träden. Och sen fem skott på rad! Det mullrade och kändes som krig. När det blev tyst sen tänkte jag att nu har någon fällt en hel liten älgfamilj som nu ligger i en hög av kött och ben nånstans där ute och jag föreslog det för jägaren. ”Dumheter”, sa han. ”Man får absolut inte skjuta en älgko som har kalvar.”

Efter jakten skulle man lägga upp alla djuren på rad framför huset, som för att skryta. Men där låg inte ett enda djur. De fem skotten som ljöd genom skogen kom sig av att någon av jägarna fått syn på en räv, fått spel och börjat skjuta vilt, men bommat och sen var det inte mer med det. 

Det var dyster stämning där bland jägarna, jag smet runt husknuten för att ta en cigarett och där såg jag en bjässe till älg på ett bilflak, skjuten, död, med stora ögon och med tungan utanför och blod överallt. Jag frågade varför man inte lade ut älgen på skrythyllan, men det var inte läge, för det var en älgko, misstag hade begåtts lagar hade brutits, men det här pratar vi inte om. Ett par av jägarna gav sig ut igen, för att hitta älgmammans små ungar, för de klarar sig inte utan mamma och måste skjutas av. Det var rätt dyster stämning på middagen sen.

 

LÄS MER: Mammas sista ord till mig var att hon inte tänkte dö 

 

Då var det mycket gladare på den andjakt jag var på i Uppland året därpå. Mer fart, mer pang på: där borta ligger sjön och där finns en massa änder som vi först skrämmer upp i luften och sen skjuter. Det pepprades vilt, fåglar regnade från himlen. Jag minns hur de låg skadeskjutna och sprattlade i det högra gräset. Allt var så effektivt! Djuren ska ner, punkt slut och sen äter vi middag! En av deltagarna på jakten berättade långt senare för mig hur det egentligen går till med den typen av andjakt. Fåglarna är uppfödda i syftet att bli skjutna, de sätts alltså till världen enbart i det syftet. Men först ska de matas så att de blir stora. Matningen måste göras precist. Man får inte mata änderna för lite, för då försvinner de från sjön. Och man får inte mata dem för mycket, för då blir de för tunga och flyger för lågt för att kunna skjutas bekvämt av jägaren. Det optimala är 30 meters höjd och för att mata upp en and i rätt vikt för den flyghöjden, ja, det är en svår konst. Han berättade också att andjakten tillhör en av de få jakter där skadeskjutning är det optimala. Träffar man en and med en fullträff så får man hela fågelkroppen full av hagel och det är inte bra. Bäst är att skjuta lite snett, att skada fågeln lite lätt, så att den faller och ligger där sen och fäktar och flaxar i smärta och så får man pinna fram och göra slut på lidandet.

Det där samtalet, allt han sa, gjorde starkt intryck på mig. Jag kände obehag och äckel inför denna andjakt. Jag invände mot den när jag stötte på ett par jägare på en middag häromdagen. Och de kom med det eviga argumentet, det man alltid får höra en jägare säga när hens hobby blir kritiserad: ”Jag kan ta argument från någon som inte äter kött, för det är konsekvent. Men att vara köttätare och invända mot att djuren faktiskt skjuts, det är en sån dubbelmoral.”

Och då sitter man där och håller snattran sen, med sin köttbulle i munnen. Fast i det här fallet måste man väl få invända.

Att föda upp änder med det enda syftet att mata dem så mycket att de blir lagom flygtunga och sen medvetet skadeskjuta dem innan de avlivas.

Det är bara sjukt och perverterat. Förbjud skiten.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!