Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Alex Schulman

Det skulle kunna vara en sketch – men detta är alltså på allvar

Jag intervjuade skådespelaren Marie Göranzon i veckan och hon pratade så intressant om det hon kallade för sitt ”kvitter”. Genom åren har hon upptäckt hur hon och andra kvinnor ständigt bearbetat män med smicker, för att göra dem på gott humör. 

Vad fräsch du ser ut i dag! Har du klippt dig? Du verkar vara i bra form! Snygg kavaj!

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Göranzon berättade att hon avskyr sig själv när hon kvittrar, men att det fortfarande händer. "Jag hör mig själv som en idiot. Jag blir lika illa berörd varje gång jag märker att jag gör allt för att få dem på gott humör”, säger hon. 

Den revolution som är Metoo-rörelsen skär rakt igenom samhället, den slår mot enskilda individer och den slår mot hela strukturer, som plötsligt känns hopplöst daterade. "Jag har kvittrat väldigt bra”, säger Marie Göranzon. ”Men jag tror att jag har kvittrat klart.” Så går det till när ett samhälle förändras i grunden. Små steg och stora steg, av väldigt många människor. Känslan är ju att när dammet har lagt sig så är det inte längre samma värld vi lever i. Det är ett nytt samhälle som väntar oss. ALLT är förändrat. Därför upplever jag nästan en overklighetskänsla när jag ändå ser att det finns förlegade strukturer som fortfarande står starka. 

 

LÄS MER: Alex Schulman: Hur ska Jimmie lösa oss ur detta helvete?

 

Jag tittar på morgonteve. Någon av de kungliga bebisarna ska döpas och SVT pluggar hårt för dagens direktsändning. SVT har redan nu skickat ut en stringer som står och fryser utanför kyrkan. Han är lite tagen, för han har fått storvilt på kroken, vid reporterns sida står ”dopgeneralen” som fungerar som dopets ceremonimästare. Det är en äldre man klädd i en svensk vadmal-uniform som ser ut att komma från stormaktstiden. Han bär en massa medaljonger på bröstet och på huvudet har han en hatt med pappersfransar. 

Det skulle kunna vara en sketch. Eller ett lajv som gick för långt. Men detta är alltså allvar. Han ÄR dopgeneral och han HAR en smällkaramell på huvudet. Och den underdånige reportern ber att få bli vallad av dopgeneralen upp mot kyrkans ingång, så att han kan få promenera samma väg som dopgästerna kommer att göra om några timmar. ”Då kommer de upp den här vägen”, säger dopgeneralen högtidligt och pappersfransarna böljar häftigt när han gör en gest med handen. Han berättar sedan att slottsvakten hjälper till att hålla upp dörrarna för gästerna, och sen går alla in i kyrkan.

”Vad gör de där inne i kyrkan sen då?”, frågar reportern med vördnad. Gubben med kräfthatten svarar att gästerna då ”väntar” och ”kanske samtalar man litegrann”.

 

LÄS MER: Se bilderna från idylliska prinsdopet

 

Reportern bockar sedan tre gånger till dopgeneralen, jo han gör faktiskt det, och med darrande stämma lämnar han över till studion med ett löfte om  att  ”det här kommer bli väldigt VÄLDIGT vackert” och reportern ligger kvar i bild några sekunder och det syns att han är helt utmattad av stundens allvar, han är på gränsen till kaputt av alla rörelser inom honom.

Prinsessan Sofia med prins Gabriel i famnen efter dopet, tillsammans med prins Carl Philip och prins Alexander. Foto: ANNA-KARIN NILSSON

Sen börjar dopet och jag ska ärligt säga att jag inte tittade på det särskilt noga. Men jag slogs av något när alla kom. Carl Philip i uniform med en massa simborgarmärken på bröstet, han såg ut som Carl Hamilton. Och sen kom kungen i sin uniform, med ännu fler nålar och hängsmycken och berlocker, det var så många streck och fastnålade mynt att jag tänkte att han måste utkämpat många krig, på egen hand. Kungen delade ut en medalj till den nyfödde kungligheten. Det var Serafimerorden. Det som anses vara Sveriges finaste utmärkelse. Som man bara ger till exceptionella människor som gjort framstående saker. Vad hade bebisen gjort för att få den? Jo, fötts, som prins. 

Det är ju märkligt.

Vi rusar fram mot en ny värld. Allt går mot förändring. 

Och ändå står vi kvar – med detta. 

Jag tycker vi svenskar har kvittrat väldigt bra för kungligheterna. Men har vi inte kvittrat klart nu?

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!