Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Alex Schulman

Det måste vara planetens deppigaste myndighet

Så här lät det under pressträffen i tisdags med Folkhälsomyndighetens generaldirektör Johan Carlson och socialminister Lena Hallengren.
Folkhälsomyndighetens generaldirektör Johan Carlson.
Foto: JONAS EKSTRÖMER/TT / TT NYHETSBYRÅN

Det var en vidunderlig stund. 

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Ett oförklarligt sken visade sig på husväggarna under eftermiddagen i går. Plötslig värk inne i ögonloberna, vad var det som pågick? Vi sökte oss mot ljuset, sprang i boulevarderna och där såg vi den till slut, solen, lågt skimrande mellan två husfasader och vi stannade upp och flämtade till. När den försvann stod vi kvar en stund, rörda, innan vi åter fällde blickarna mot betongen och gick vidare. Vi pratade om det märkliga ljusfenomenet sen till kvällsmålet, pratade om vad vi hade varit med om.

Senare på kvällen gick jag ut på stan igen för att titta på Black Friday. Kön utanför Elgiganten på Kungsgatan, en 80 meter lång sorg som stod där och stampade i kylan. Ibland hände det att någon kom ut ur butiken, med elektroniken i famnen, bar iväg på kartonger som var större än dem själva, och inte vet jag om de såg gladare ut än de som väntade på att få komma in. 

Jag tänkte på Tranströmer som skrev om en kvinna som ”köper och köper saker för att kasta i gapet på tomrummen som smyger bakom henne”. Jag kan inte bevisa det statistiskt, men visst känns det som att den depp vi vandrar in i nu, den är något nytt. Så här stort har tomrummen som smyger bakom oss aldrig gapat förut. Det är en ny sorg, och jag tror inte att den handlar om att det är besvärligt att leva i coronan. Jag tror vi varit beredda på det här. Stefan Löfvens tidigare nästan hysteriska tjat om att det inte blir ett lucia-firande så som vi tänkt oss är nästan parodiskt, mystiskt, för vem firar ens lucia? Och de gravallavarliga beskeden om att julen inte blir sig lik är förstås tunga, men det visste vi väl redan. Den här totala deppen har att göra med en insikt som långsamt håller på att hamras in i oss. Vi har hela tiden tänkt att vi kommer klara mörkret för där längst bort i tunneln ser vi en vit punkt, och även om det går långsamt så är vi på väg dit, mot den vita punkten som långsamt vidgar sig. Vi drömde om en tid när vi skulle få krama varandra igen. Myndigheterna ger nu små tecken på att den tiden aldrig kommer. Jag vet inte varför, men det känns som att de vill döda oss med depp. De vill få oss att tro att vi alltid kommer att leva med viruset; corona är det nya normala. 

Sverige ligger inte i topp på några listor när det gäller coronahantering, direkt. Men när det gäller pessimism måste vi ligga etta. Folkhälsomyndigheten måste vara planetens deppigaste myndighet. Att världen nu har ett antal vaccin, som tagits fram mycket snabbt och som verkar bära hälsans tecken, har tagits emot med jubel i övriga världen. Boris Johnson lovade nu sin befolkning att de skulle få fira en normal påsk. I Sverige har nyheten om vaccin presenterats som om det vore ännu ett hinder. 

Folkhälsomyndighetens generaldirektör Johan Carlson tycks nästan bedrövad över vaccinet, helt modfälld. Under det vaccin-pressmöte som ändå borde ha andats åtminstone en gnutta optimism, tittade Carlson sorgset ner på sina skor och med en ton som nästan lutade mot irritation gjorde han klart att ett vaccin INTE innebär slutet på någon pandemi, det innebär INTE att vi kan lätta på några restriktioner. När han pratat klart kändes det inte som att vi informerats om något i grunden positivt, tvärtom, vi hade lyssnat på någon skruvad sorts sorgemässa.

Övriga världen rustar nu för att snabbt och effektivt distribuera vaccinet in i folks armveck. Det andas full fart framåt! I Sverige manas vi till lugn. Tyskland och Storbritannien planerar att börja redan i december, men här kanske vi kommer i gång i januari, om vi har tur, och bara riskgrupp, den stora befolkningsmassan får vänta. Hur länge? Ja, svårt att säga, länge i alla fall, jättelänge, och jag anar vad FHM håller på med, de luddiga beskeden medan de bläddrar i papper – de ska sätta nåt slags rekord i saktfärdighet. De ska dra ut på vaccinationsstarten så till den grad att vi tappar greppet om tiden, vaga besked, dunkla upplysningar, tills det slutar med att vi sömlöst, utan att någon ens märkt det, inte vaccinerar oss över huvud taget, och då har FHM fått som de vill, för vaccin är ett hot mot den depp som måste råda, nu och i evighet.

Bakom kulisserna i vaccinfabriken

Se hur de jobbar de för att nå målet.