Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Alex Schulman

Det här är inte värdigt, Bildt – och det borde du förstå

Carl Bildt Foto: HANNA FRANZéN/TT / TT NYHETSBYRÅN
Foto: JESSICA GOW/TT / TT NYHETSBYRÅN

Jag har träffat Carl Bildt en gång, det var i samband med att vi båda var gäster på en scen för att prata om USA-valet 2016. Programledaren släppte först in Bildt i samtalet genom att fråga hur det stod till och Bildt svarade jodå, allt var prima - han hade just kommit hem från Syrien där han haft en rad viktiga möten och dessförinnan hade han varit på blixtvisit i Afghanistan, nu var han hemma, för att bara packa snabbt egentligen, för snart skulle han vidare på nästa fredsmäklartrip.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det var effektfullt, det gick liksom ett sus bland publiken, en känsla av utvaldhet; vi hade honom till låns en liten stund där på scenen, innan han skulle vidare ut igen, vår man i världen. Programledaren frågade sen hur det var fatt med mig, och jag svarade att allt var bra och tillade: ”Jag kom just från Kabul." Jag förstår att det är opassande att skryta om egna lyckosamma kommentarer, men det där blev helt enkelt bra. Publiken skrattade, av mitt försök att jämställa mig med Bildt, av det omedelbart befängda i idén att jag varit i Kabul. Efteråt stod jag och Bildt och väntade på en taxi, vi kallpratade en stund. ”Jaha, så vad gjorde du i Kabul då?” frågade han.

Han var antagligen den enda på plats som inte förstod att jag skämtade. Jag tyckte det var fantastiskt, och sympatiskt på något sätt - ett tecken på att en person både kan vara en av hyperskicklig politiker och samtidigt ”uppe i det blå”. Det är precis den mixen som gjort att jag alltid varit så förtjust i Carl Bildt. Kombinationen av råkoll och nollkoll. Inför fotbolls-VM 1994 och Sveriges viktiga match mot Kamerun uppmanades Carl Bildt att gissa resultatet och han svarade: ”6-3 till Sverige.” Han trodde det var en tennismatch. Jag älskar det. Fyra år senare tippade han Sverige som vinnare av fotbolls-VM i Frankrike, trots att landslaget inte ens kvalat till turneringen. Alla knäppa historier om honom, som fladdrar förbi varje gång han kommer på tal. Som när han kom in på ett regeringssammanträde med en skjorta där alla nålar fortfarande satt kvar. Den där råsjuka råttkavajen som han bar på någon galafest. Jag har alltid stått bakom honom, för jag har tänkt att såna original behövs i politiken, ja överallt. 

Men efter de senaste dagarnas händelser är det svårt att vara team Bildt. Det tycks ha brunnit på nått sätt, i huvet hans. Och det ska väl först sägas till hans försvar, att det tycks inte bara ha varit hans huvud som brunnit. Uppgörelsen mellan S, MP, C och L tycks ha skapat en besvikelse alldeles för stor för många moderater att hantera. Moderata politiker, som länge ansetts som städades förespråkare för det vuxna samtalet, spårade plötsligt ur i vilt hat. Ursinniga attacker på Twitter, åt alla håll. Ogrundade påståenden, insinuationer, ryktesspridningar - de körde fullt blås. Det var som om moderaterna på nåt sätt till slut bekände färg, visade vilka de i själva verket är. Som skurkarna i filmer, som levt förklädda till städade medborgare och i slutet av filmen avslöjas de och de visar plötsligt galna grinet och börjar hugga vilt med kniven. Moderaterna var Gremlins och Januariavtalet var vattnet som förvandlade dem till skriande troll. 

Så också Carl Bildt. 

Det började med att Aftonbladets politiska chefredaktör Anders Lindberg skrev en tweet i vilken han kallade Ulf Kristersson för ”Bitter-Kristersson”. Carl Bildt gick till attack och anklagade Anders Lindberg för att anamma Trumps teknik för att beskriva sina motståndare. Jiddret fortsatte, Bildt skrev: ”Vid försök att med tillmälen av Trump-typ svärta ner personer går anständighetens gräns. Den överträdde du.” Och sen avföljde Carl Bildt Anders Lindberg, och berättade högtidligt det för världen: "Jag avföljer nu @anderslindberg. Gyttjans folk har jag inget större intresse av.”

Det borde väl Carl Bildt förstå att det är journalisters uppgift att granska politiker, inte det omvända. Hur jobbigt det än är - det där måste han helt enkelt hålla sig för god för. 

Men det riktigt knäppa här är ju: "Gyttjans folk."

Att anklaga en person för att han beskriver människor nedsättande - för att omedelbart beskriva densamme nedsättande. Det är ju så dumt. Och inte värdigt en före detta statsminister.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!