Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Alex Schulman

Det här är en stad som slutat följa Tegnells presskonferenser

Anders Tegnell om Sveriges höga dödstal på onsdagens presskonferens: Svårt att jämföra.
Uteservering i Stockholm i april.Foto: Patrik C Österberg/TT / Mediabild / TT

Det är inte särskilt rapporterat, men jag som bor i den här staden och rör mig i den dagligen kan berätta: huvudstadsborna är inte så intresserade av corona längre. 

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jag läste någon rapport från Telia, där de spårar människors rörelsemönster, och de konstaterade att stockholmarna tycks röra sig mer ute på stan än i början av pandemin. Det är en underdrift. Det är numera som om corona aldrig kom till byn. 

Jag minns när den här staden betedde sig som om den var utsatt för något farligt. Det var bara några veckor sedan, men det var en annan stad. Jag minns inne på mataffärerna, där stod vi på håll och förhöll oss till varandra, stod bakom våra kundvagnar och blängde, försökte förutspå rörelsemönster så att vi skulle slippa komma i närkontakt med någon annan. Gick omkring som på minfält. Väntade tills någon var färdig med äggen innan vi själva gick fram. Alla var tysta, utom gamlingarna som visade sin rädsla genom vrede, röt mot alla som kom nära. Jag såg en farbror som höll undan ungdomar med käpp. Stötte till dem när de kom för nära, och omplacerade dem i butiken. 

När jag nu går in på Ica är det som vilken dag som helst, det känns som januari. Jag minns när jag häpet passerade hållplatserna där folk köade till bussen. Två meter på var sin sida varje köande, det såg ut som en konstinstallation. 

Nu står stockholmare huller om buller igen och väntar på bussen. Jag minns att jag såg restaurangägare som stod utanför sina krogar och rökte en cigg, deras innehållslösa blickar när de stirrade ut över sina tomma uteserveringar. Jag minns att jag gick till Riche och åt lunch. Tre andra sällskap i restaurangen samtidigt som jag. Och nu: ska du äta lunch på Riche så måste du boka i förväg, för det är alltid fullt. 

Social distansering var något man höll på med förut i Stockholm.

Det märks också på att allt fler kommer med propåer om handskakningar. För några veckor sedan, om man träffade en bekant på stan, den där inledande obligatoriska, lite fåniga ordväxlingen om att ”haha, vi får väl vinka till varandra, så här i corona-tider” och kanske en luftkram och konstiga leenden och sen kallprat på två meters distans en stund innan man gick vidare. Nu har kramarna kommit fram igen. Och handskakarna. 

Jag är fortfarande rädd, jag vill inte bli sjuk, för jag tycker att den här sjukdomen beter sig underligt och vi vet ingenting om den, så jag värjer mig när de kommer med sina händer och sina famnar. Då uppfattas man som lite eljest, de tittar häpet på en, som om man gjort bort sig, man anar att de kommer prata om en sen i kväll, ”jag träffade en kille imorse som fortfarande inte ville ta i hand.”

Jag går runt i Stockholm och ser en stad som återgått till det normala och jag tänker: det här skulle Mikael Damberg se. Han som stått på presskonferenser och varit så för-e-bannad när han fått nys om att det varit folk på uteserveringar och så vidare. Jag undrar om han överhuvudtaget tagit en promenad genom huvudstaden under de senaste två veckorna. Han skulle se att Stockholm är förändrat. Det här är en stad som slutat följa Tegnells presskonferenser klockan två. De sitter inte vid en tv då, för de är ute på stan, lever livet, som om coronan aldrig kom.