Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Alex Schulman

Då ser jag det svartblåa fältet av hat och ondska

Redan på morgonen bestämmer jag mig: Vi ska gå ut på stan! Vi ska sätta oss på en uteservering, skriver Alex Schulman. Foto: MAJA SUSLIN/TT NYHETSBYRÅN

Det är väl vårens första dag, men det känns som sommarens första dag. Nej, det känns som LIVETS första dag! Äntligen skiner solen, äntligen är det varmt - på riktigt. Redan på morgonen bestämmer jag mig: Vi ska gå ut på stan! Vi ska sätta oss på en uteservering! Vi ska fira att solen är här! 

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det är valhänta rörelser i hallen när vi ovant tar på oss de viktlösa vårjackorna. Jag och min fru tittar lite generat på varandra när vi trär på oss våra solglasögon igen. Och så ut i solen, grusknaster under gympaskorna, vi ler mot dem vi möter och de ler mot oss, för den här staden är förändrad. Här bor numera 1 miljon lyckliga människor, och alla är på väg ut i värmen för att le mot varandra. Jag har aldrig sett så mycket folk på gatorna.

Uteserveringarna tornar upp sig där nere, jag ser hur de myllrar av folk, plötslig oro, någon typ av panik går genom kroppen, finns det en plats i solen för oss? Jag halvspringer de sista stegen mot en hovmästare som redan innan jag öppnat munnen skakar på huvudet. ”Det är 45 minuters kö på platserna på uteserveringen.” Jag vänder tillbaka. Spejar till höger och vänster. Omkring mig människor i samma desperation, med samma förtvivlan: Vad fan gör vi nu? Vi sätter fart åt olika håll på jakt efter en annan uteservering, som orienterare i skogen, ingen vet vems väg som är den bästa. 

 

Och till slut sitter vi där, jag och familjen. I solen. En öl och ett glas vin på väg in. Klart barnen ska ha en cola. Jag noterar att gästerna omkring mig har börjat klä av sig, tröjor och jackor ligger i drivor runt borden. Jag ser hud som inte sett solen på mycket länge, skinn som är så vit att den nästan är blå. Och drickan kommer in, jag tar en sipp på ölen, och jag tar min frus hand och jag frågar gubbigt om hon KÄNNER solen och hon blundar och svarar tantigt ”som på kontinenten”. Och just där och då kan man faktiskt strunta i att det bara är 12 grader, för titta, det är så varmt att jag måste ta av mig jackan! 

Men så en plötslig obehagskänsla som sprider sig i kroppen. Där borta i ena ändan av uteserveringen ser jag plötsligt en stor, mörk fläck. Som ett svartblått fält av hat och ondska. Jag förstår snart att det är skuggan. Solen rör sig alltså på sådant sätt att den långsamt håller på att försätta den här uteserveringen i skuggläge. Det är obehagligt. Skuggområdet är som ett svart hål. Där i det blåa mörkret finns händelsehorisonten, där går tiden långsammare, en minut där i skuggan är en timme i verkliga världen. Man vet att man är förlorad om man sugs upp av det. Och ändå tycks det oundvikligt, för mörkret kommer närmare, och visst, man skuffar sin stol lite åt ena hållet, men efter en stund är det över. Det börjar som en kyla över benen och sprider sig uppåt och sen är solen borta.

 

Det är som att dö. 

Det blir plötsligt vinter. Kylan är aggressiv. Vi viftar på personalen efter filtar. Jag märker hur stålet från solglasögonen blir så kallt att det gör ont mot huden på näsroten. En plötslig vind kommer från höger som ger oss energi, vi reser oss: Vi måste härifrån. Nu. 

Och på eftermiddagen sen, när vi är på väg hem. Solen ligger lågt, skugga överallt. Det är 6 grader ute. Människor är på väg hem från sina uteaktiviteter. För tunt klädda i sina vårjackor, sargade av kyla, huttrande och olyckliga hastar de mot sina hem för att värma sig.

I morgon är vi alla förkylda. Och det finns fog att skratta åt oss. Men det finns också något vackert i den här längtan efter solen, som vi burit på i så många månader, som gör att vi beter oss på det här underliga sättet.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!