Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Alex Schulman

Det de sa var så elakt – jag hörde allt genom väggarna

Det är numera en tradition. Den 23:e december, sent på kvällen när barnen har lagt sig och klapparna är packade, så går jag bort till den lilla tomtegubben i miniatyr som står på spishällen. 

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Den kommer från mitt familjehem, och skrämde mig som litet barn; tomten har tom blick och underligt leende, när han tittade på mig så var det som att han ville mig illa. I handen har han en liten säck som är fylld med hopknycklade tidningspapper, så att den ska se välfylld ut. Jag plockar ut tidningspappren ur säcken. På ett av dem står tre handskrivna rader, något jag skrev på julaftons eftermiddag som sjuåring: ”Mamma och brorsan har bråkat men det vet inte pappa om än. Jag längtar till i kväll.”

Jag ömmar för honom lite då, den lille pojken som tvingades balansera familjens olika bråk. Det ska väl inte vara ett litet barns uppgift att hålla ordning på allas humör och nycker, men jag såg det tydligen som min uppgift, jag var diplomaten som skulle hålla freden intakt. Och varje kväll dagen innan julafton plockar jag fram papperet och tänker på honom, balanskonstnären, jag skänker honom en tanke, tillsammans med alla andra julversioner av mig själv.

Julen 1988. Mamma och pappa dricker hårt, men de är mjuka mot varandra. Sentimentala. ”Kom hit”, säger pappa när han får syn på mig. Han slår mot sina knän. ”Visste du att det var på självaste julafton som jag flyttade in till din mamma? En resväska, det var allt jag hade med mig!” Han sträcker handen mot mamma, hon tar den, de ler mot varandra. 

Senare på kvällen, jag har lagt mig, men genom de tunna väggarna hör jag varenda ord av deras bråk. Det trappas upp, de säger så elaka saker till varandra, jag förstår inte hur de ska kunna reparera det här. Till slut atombomben, mammas gälla röst. ”Jag sa aldrig att du kunde bo hos mig. Du bad aldrig om lov. Du bara stod där med din väska. Du trängde dig på. Du tvingade dig in.” 

Jag lyssnar noga, informationen känns livsviktig, för det mamma tycks säga är att jag finns till på felaktiga grunder, genom oärligt spel på något sätt. 

En utomlandsjul i slutet av 80-talet. I Spanien, kanske. Vi har åkt i förväg, mamma ska komma efter några dagar. Vi saknar henne, pratar med henne i telefon varje kväll, och varje gång frågar hon: ”Tar ni solkräm på er?” Hon är så orolig för att vi ska bli brända. Samma dag som mamma ska komma lägger jag mig på magen på den torra gräsmattan utanför huset. Stråna sticker genom handduken. Jag ligger där i timmar, bränner mig på ryggen med flit. När mamma kommer med bilen står vi på rad och tar emot henne. Jag ser henne genom bilrutan. Hon får syn på min svårt rödbrända rygg, hon gör en grimas, som att det svider lika mycket på henne som på mig själv när hon får syn på mig. Det blir så varmt i magen då - för att hon ser mig. Senare på kvällen smörjer hon in mig noga. Hennes mjuka händer mot min rygg.

Julafton 1992. Jag är 16 år. Mamma får en luftrenare i julklapp av pappa. Hon röker två paket cigaretter om dagen, ibland är det så disigt av röken att detaljer försvinner i rummet. Med luftrenaren kanske det kan bli mer drägligt här, menar pappa. Mamma tittar på den en liten stund, säger ”tack för mig”, reser sig och går. Hon stänger in sig på sitt rum. Pappa förstår ingenting, men det gör jag. Hon är kränkt och sårad. Pappa blir olycklig och rådvill, men skickar snart fram oss för att locka ut henne. ”Snälla mamma, kom ut, säger jag genom dörren. ”Det finns många klappar kvar.” Mamma säger att hon inte är intresserad.

”Snälla, mamma.”

”Nej. Faktiskt inte.” 

Vi går alla och lägger oss. Julafton är över.

Julafton 1993. Vi firar med pappas släkt. En massa halvsyskon som är mycket äldre än vi. Sent på kvällen, Calle har gått och lagt sig, det ligger mindre barn än så och sover i soffor och barnvagnar. Men jag är vaken, jag sitter uppe vid vuxenbordet, vid de tända ljusen under kvällsvickningen, lyssnar och iakttar – och försöker delta. För jag är nästan där nu, nästan en av dem. Många glas på bordet, halvdruckna vinglas, drinkglas med isbitar, mamma rullar en cognac-kupa med ena handen, hon gör det så elegant, den mörka vätskan ser ut som kiss från en sjuk människa. 

Hetsig stämning plötsligt, höga röster över bordet, jag vill delta så jag säger något, men blir avbruten av min halvsyster: ”Jo, men håll käften nu.” Jag tystnar genast, samtalet fortsätter, men jag ser hur mamma mörknar. ”Så där säger du inte till min son”, säger hon. Min halvsyster invänder något och mamma avbryter, hon skriker nu: ”Nej! Så där säger du inte till min son!” 

Julen 1987. Jag och min bror vaknar fem på morgonen, vi kan inte somna om. Vi går till köket för att dricka mjölk. Min bror välter ut mjölkglaset, som går i kras. Vi står tysta en stund, tittar ut i mörkret för att se om någon vaknat. Så hör vi ljudet av mammas fötter som slår i golvet, de snabba hälarna i parketten, och där står hon i dörröppningen till köket. 

Hon går fram till oss, vi står skräckslagna, glassplitter och mjölk runt våra personer. Hon böjer sig ner mot oss, med ett lugn som inte är riktigt likt henne, så sträcker hon pekfingret mot oss och väser: ”Jag ska göra det här till en jul ni aldrig glömmer.” Vi lägger oss i sängarna igen. Tittar upp i taket, tänker på de alternativ som faller under "en jul vi aldrig glömmer”, och det ena är mörkare än det andra.

Jag sitter en stund med den lilla julgubben och läser texten jag skrev som sjuåring, läser den om och om igen, och tänker på honom, den lilla pojken jag en gång var, och tänker alla andra versioner av mig själv som barn på julafton, och så tänker jag på alla dom som är barn nu och som kommer fira jul med oron på lut. 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!