Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Alex Schulman

Det är ni som är landsförrädarna

Det är en märklig, sorglig dag i Göteborg. Det märks redan på morgonen, när jag slår på teven på hotellrummet och Nyhetsmorgon har skickat ut en morgontrött reporter till Göteborg som står på någon parkering och är konfunderad. Hon väntar på nazister, säger hon, men ingen går att hitta. Hon ska återkomma senare, men jag hinner inte se mer, för jag tar med min familj och går ut från hotellet, ut på Södra hamngatan. Fem poliser står utanför entrén, tyngda av all mörk metall runt midjan. 

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

"Ni valde rätt dag att åka hem på", säger en av poliserna och nickar mot oss när vi passerar med vårt ekipage med resväskor.

”Ja”, säger jag och slås av impulsen att berätta för polisen att jag inte alls ska hem utan bara lämna av min familj på stationen, men jag avstår, tänker att det kanske är information han inte riktigt behöver. 

Det är en öde stad. Alla sover, utom poliserna, som står i varje gathörn och kontrollerar sin utrustning och gör sig redo för årtusendets skit-gig. Jag lämnar familjen på perrongen och hoppar in i en taxi. Jag ska till Bokmässan, men stan är avstängd, jag får gå sista biten. Poliser utanför, men inne i mässhallen är det tomt och öde. Jag har varit här i 10 år och det är första gången jag kan höra mig själv tänka här inne. Lite senare står jag på plan 1 med en förläggare som varit här många år fler än jag och han blickar ner över mässgolvet och säger: ”I vanliga fall vid den här tiden så är det så mycket folk här inne att man inte kan se färgen på mattan."

Mattan är grå.

Signeringsköerna är glesa. Alla stannar hemma i rädsla för våldet. Förtvivlan sjuder bland förlagsarbetarna, de står i små klungor på mässgolvet och är bedrövade över förlorade intäkter. Och överallt författare som försöker låtsas som om ingenting händer där utanför. Där står Ebba Witt Brattström och pratar om kulturkvinnan och kulturmannen i en monter. Lite står längre bort står David Lagercrantz och är rörig och charmig. Och där står Börje Salming, hans ärr glimmar i den hårda mässbelysningen. Han pratar och vi lyssnar, men alltfler i den glesa publiken står böjda över JUST NU-feederna i sina mobiltelefoner. För nu händer det saker. Hallen graviterar mot ena ändan, där folk trycker sig mot glasväggarna och blickar ner. 

Jag vill ut och se varför vi är så nedstämda här inne. 

Jag går ut, rör mig mot Liseberg. En kedja av polisbussar och där bakom en antydan av en korridor av svart och fanor och något stridsrop som når ända hit i motvinden. Jag ser plakat med ansikten på journalister som är ”landsförrädare”, en av dem är den här tidningens chefredaktör. 

Jag går tillbaka mot Mässan och då händer allt väldigt fort. Jag märker det först på poliserna som snabbt tar på sig sina hjälmar och väser ”nu kommer de” i sina kommunikationsenheter. Så ser jag några hundra människor komma springande mot Mässan. Det kastas stenar. ”Stäng ingångarna”, ryter poliser och vakter drar igen portarna. 

Det är väl det där att plötsligt sakna överblick, att förlora kontrollen över situationen som gör det så skrämmande. Att känna att ens valmöjligheter försvinner. Att det blir kaos på tio sekunder, och jag har ingen aning om vart jag ska ta vägen.

Några timmar senare är jag tillbaka på hotellrummet. Den sista nazisten har försvunnit och jag läser på nätet att nazisternas demonstration i allt väsentligt varit ett fiasko. DN:s Niklas Orrenius tycks sammanfatta det bäst: ”Det som var tänkt som en mäktig nationalsocialistisk styrkedemonstration blev i själva verket en lätt förnedrande promenad mellan två ICA-butiker.” Men jag kan ändå inte låta bli att tänka på samhällets ansträngning. 1000 poliser, den största insatsen på sexton år. En avspärrad stad. De här otroliga kostnaderna. Hur går det ihop med tankarna om att rädda fäderneslandet? 

Att vara en sån stor ekonomisk börda för riket. Är inte det – för att använda deras eget språkbruk – landsförräderi?