Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Alex Schulman

Det är inte spelarnas fel att de gråter, det är ju vårt fel

Tidigare har vi inte reflekterat över det, men detta var alltså året då vi förstod vilken knäpp sak det är att titta på Ivanhoe varje nyårsdag. Nyheten om att detta är en årligt återkommande tradition i Sverige nådde skådespelaren Sam Neill, som häpet noterade att vi svenskar måste vara galna som varje år tittar på en film som resten av världen sedan länge glömt bort. 

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Men när det gäller knasiga jultraditioner så måste jag ändå säga att vi har en som är ännu dummare: varje julledighet ska miljontals svenska män sätta sig framför teve-apparaterna och skrika på svenska pojkar i en rink. Junior-VM i ishockey spelas, och om man ska fortsätta parallellen till Ivanhoe kan man väl säga: det är bara i Sverige som någon bryr sig om filmen Ivanhoe – detsamma gäller JVM, ingen i hela världen bryr sig om denna perifera ishockeytävling för tonåringar, utom svenskarna.

För oss är den däremot på liv och död. Det är så spännande. Och VIKTIGT. Allvaret syns också på isen, det är omskakade pojkar som skrinnar omkring, tagna av stundens allvar, de spelar för sitt liv, för sin värdighet. En av spelarna är skadad, men spelar ändå, för det är så viktigt. Och när de till slut förlorar den avgörande finalen så förvandlas plötsligt 18-åringarna till 8-åringar. Många tar till lipen. En spelare driver in sin skridsko i sargen och krossar sin klubba. En av spelarna grinar så svårt att han knappt kan ta emot sin medalj. Hulkande unga män blir intervjuade och får inte fram ett ord. Lagkaptenen är så besviken att han tar sin silvermedalj och sular upp i publiken. 

Det är inte spelarnas fel att de gråter, det är ju vårt fel, skriver Alex Schulman. Foto: NATHAN DENETTE / AP TT NYHETSBYRÅN

Jag har en 8-åring hemma, om hon hade betett sig så efter en tävling hade hon fått gå raka på vägen på rummet och så hade hon inte fått komma ut förrän hon förstått att man inte beter sig så. Men lagkaptenen blir hyllad som en hjälte. Rätt! Visar på vilja! Vilken inställning! För den här matchen var ju så VIKTIG. Den här tävlingen var ju ALLT. Den var förutsättningen för liv på planeten. 

 

LÄS MER: Svensk ilska efter förlust i JVM-finalen 

 

Det är inte spelarnas fel att de gråter, det är ju vårt fel. Alla förväntningar som vi byggt upp. Hur kunde vi missförstå det här så till den grad? Hur kunde vi tro att det var så viktigt? Hur gick det till när vi lärde de här unga gråtande männen på isen att ni har just förlorat den viktigaste tävlingen på jorden? Varför sade ingen stopp och förklarade att ni är juniorspelare i en av världens minsta sporter, som ingen bryr sig om, utom några nordbor och kanadensare? De svenska männen sa ingenting, för de var fullt upptagna med att skrika framför teve-apparaterna, på samma sätt som de skrikit vid rinkarna genom åren när deras söner spelat. 

Är JVM i mellandagarna möjligen toppen av det motbjudande isberg av hetsande föräldrar som genom åren skrikit på sina barn? Är det slutstationen av all skit som byggts upp på idrottsplatserna och hockeyrinkarna genom åren? Ett skrikande som gått i arv, ett hetsande som blivit helt normalt och där man lär ut att vinna är allt, och vinner man inte så är det ok att sula skridskon i sargen, för den här matchen var ju så VIKTIG.

Niklas Wikegård. Foto: SIMON ELIASSON / BILDBYRÅN

Det är inte bara fädernas fel, så klart. Det är klart att medierna också spelar roll, som tar detta på sånt otroligt allvar. Direktsändningar, försnack, uppsnack, nersnack, mellansnack, eftersnack, intervjuer, analyser, upp-pepp, ner-pepp. Alla i studion gravallvarliga, med kostym och slips som på begravningar, och på toppen av detta isberg av skit sitter TV4:s expertkommentator Niklas Wikegård. Karlakarlen numero uno, alfahannarnas alfahanne, ur-röven av alla rövar, den svenske man som gjort flest pojkar till män. Som hela tiden med stort allvar undervisar i hur hockey ska spelas. Det ska ”smaka”, man ska ”trycka till i sargerna”, man ska ge nån en ”riktig klocka”, och domaren är ”pinsam” och ”bedrövlig” och nån i motståndarlaget ”saknar ryggrad” och vi svenskar måste ”stå upp” och ”slå hårt”, och nu gäller det, för den här matchen är ju så viktig.

Och på isen efter matchen åker spelarna runt och gråter, otröstliga, alla barn av Wikegård.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!