Alex Schulman
Egentligen för kallt ute, men om man tar på sig en tröja så går det, kom och sätt dig älskling. Och man slår sig ner mot en husvägg och det ryker ur kaffekoppen och det droppar från taken och snön försvinner från marken under de skuggiga buskarna där borta, drar sig långsamt undan upp i skogen. Det brukade kännas bra där under den första vårsolen. Den här gången är annorlunda för nu påminner den här första solen om när den kom förra året, och plötsligt är det som att ligga under en tyngd; för exakt ett år sedan var vi mitt i pandemin – och vi är fortfarande mitt i pandemin. Det här bara fortsätter.
Och när vi nu påbörjat pandemins andra år får vi hela tiden påminnelser, som små årsdagar som kommer och passerar. Påsken då, som vi ställde in, och påsken nu, som vi ställde in. Vidden av ett år står plötsligt klar. Och jag slås av att väldigt lite egentligen förändrats. För ett år sedan gick 22 forskare ut och slog larm i DN Debatt. De varnade för både det ena och det andra, enorma mängder svenskar skulle dö om Sverige inte omedelbart stängde ner samhället och skickade hem barna från skolan. Ett år senare skriver de igen i DN Debatt, med exakt samma budskap; allt går åt helvete om vi inte stänger butiken. Något som liknar en overklighetskänsla infinner sig; jag har redan varit med om det här en gång.
Det är också årsdagen för Johan Giseckes kändisskap i dagarna. I april 2020 stod han i Aktuellt-studion och berättade hur landet ligger, bergsäker och småsur på en och samma gång, snäste av de häpna programledarna när han gav sina sanningar. Vi skulle vara flockimmuna i maj och allt vad det var. På årsdagen är han tillbaka, blir intervjuad på samma platser nu som då. Jo, visst, absolut, han hade fel i en hel del, det erkänner han utan omsvep och med exakt samma överlägsenhet som då, och kommer samtidigt med nya tvärsäkra utfästelser om framtiden.
Det är rundgång, det är en mardröm, vi kommer inte framåt, utan allt börjar bara om.
För ett år sedan bråkade myndigheterna med varandra. Då var det Folkhälsomyndigheten som tjafsade med Norge. Tegnell och Norges Tegnell, Frode Forland, båda lika envisa och kanske med lika sköra egon, bråkade öppet om vem som gjort bästa grejerna för att stoppa smittan, och vi fick titta på, i sekundärskam, se pojkarna bråka med varandra. Nu tjafsar Folkhälsomyndigheten inte längre med Norge, men däremot med regionerna. Häromdagen gick Folkhälsomyndigheten ut och gav nya regler till dem som vaccinerat sig. Nu kan ni krama barnbarnen, slog de fast. Och om ni vill träffa personer utanför hushållet så går det bra, inga problem.
Det hann knappt gå ett dygn innan regionerna slog tillbaka, med full kraft. Värmland gick ut och sa med bestämdhet ifrån. Inga kramar! De preciserade sig inte, hälsade att de ska komma med egna rekommendationer i nästa vecka. Och region Västernorrland ryckte ut och sa att här får man inte träffa någon utanför hushållet. Och förvirringen är stor, lika stor nu som den var för ett år sedan.
Ja, tjafset fortsätter. Och vågorna kommer och går och smittan sprids lika fort och gatorna är lika tomma nu som då. Tyngden av året som gått är enorm, särskilt som det ibland tycks som att det nu startar på nytt igen, samma år. Tänk om vi fastnat? Tänk om vi får återuppleva år 2020, gång på gång? Det är som måndag hela veckan, fast på årsbas, 2020 hela veckan. Är detta slutligen helvetet? Är det så det ser ut?