Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Alex Schulman

De har blivit stjärnor i stället för skurkar

Bert Karlsson
Foto: Anna Svanberg
Jan Emanuel Johansson
Foto: Patrik C Österberg / STELLA PICTURES

Jan Emanuel Johansson ska sälja sin bostad och visar upp den i Kanal 5:s program Toppmäklarna.

De flesta känner väl till honom från Expedition:Robinson, som han vann 2001.

Sedan dess har han suttit i riksdagen för Socialdemokraterna, men numera driver han egna företag inom vård- och behandlingsbranschen, både HVB-hem och flyktingboenden.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det är en riktig kalasvåning Jan Emanuel ska sälja. Tre våningsplan på Östermalm i Stockholm. Ångbastu, vinkällare, tre uteplatser. Den imponerade mäklaren frågar hur högt det är i tak och Jan Emanuel pekar upp mot en avsats där uppe i taket och säger: "Om man blir depressiv och hoppar så kan man ta livet av sig."

Han visar sedan upp sitt "narcissus-rum", ett rum fyllt av speglar på alla väggar. Vad ska han ha för våningen? Jo, 30 miljoner tycker han är rimligt, men så tillägger han allvarligt: "Av ideologiska skäl, som sosse vill man vara givmild, så säg 29."

Det är så klart inte en problematik som tas upp i programmet, men det enda jag tänker är att han har köpt den där våningen för sina vinster han tagit från välfärden. Om Jan Emanuels extrema vinstmarginaler, ibland på upp till 50 procent, om klagomålen mot hans personalfattiga anläggningar, om anklagelserna för skattebrott (friad, men fälld för ekobrottslighet) och om hans bolagsförsäljning till riskkapitalister som gav honom nästan en kvarts miljard kronor, är det mesta redan dokumenterat.

Det nya här är acceptansen.

Ingen höjer längre på ögonbrynen, ingen ifrågasätter honom. Hen som gör vinster i välfärden är inte längre en skurk, utan en stjärna. Jan Emanuel blir prisad av näringslivet, fem år i rad har han blivit utsedd till "Årets superföretagare" av tidningen Veckans affärer. Jag såg honom på omslaget till en av lokaltidnigarna här på Gotland förra veckan. Han fick visa upp sin Ferrari och prata om sitt entreprenörskap.

Bert Karlsson är sedan många år en del av den miljardindustri som flyktingarna utgör. Det var länge sen jag hörde höjda röster mot honom och hans sätt att jaga vinster i krisen. I stället får han breda ut sig på omslaget till gårdagens Dagens Industri och skryta om vinsterna. Hans bolag närmar sig nu en miljardomsättning och i intervjun säger han att han kommer ta ut 100 miljoner kronor i vinst. Ingenstans i artikeln ställs ens frågan om det rimliga i att en person kan plocka ut så mycket pengar från staten och stoppa i egen ficka.

Ingenstans ser jag att någon problematiserar att de där pengarna faktiskt är medborgarnas pengar och att de hade gjort mer nytta i välfärden än på Bert Karlssons bankkonto. För det är den nya melodin, allt är finemang. Vinst i välfärden är helt ok och de som lyckas med det är inte omoraliska typer, de är inte ens opportunister! De är starka entreprenörer!

Fast allt är inte finemang. Det som pågår är ett svek mot samhället. För vi har ju inte gått med på det här. I en undersökning från 2014 visar det sig att 70 procent av svenska folket är emot vinst i välfärden. Men framför allt: vinster i välfärden ett svek mot de människor som befinner sig på sjukhusen, på vårdhemmen, på flyktingmottagningarna.

Jag talar alltså om de mest utsatta människorna i landet. När de människorna tar del av välfärden så måste de kunna vara helt och hållet övertygade om att det är deras välbefinnande som står i centrum - inte vinster som ska gå till östermalmsvåningar med vinkällare, ångbastu och "narcissus-rum".