Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Alex Schulman

De döda samlas inuti min telefon

”Tranströmer skrev om begravningarna att de kommer tätare och tätare, som skyltarna när man närmar sig en stad, och det tycker jag är en fin bild av åldrandet och hur döden gör sig påmind, andras och sin egen, den som kommer.”Foto: Colourbox

Jag letade efter någon information bland de lagrade textmeddelandena i smartphonen och plötsligt dök det upp ett namn på en gammal vän som dog för att par år sedan. 

Han låg där i telefonboken mitt bland de övriga, hans namn såg lika levande ut som alla andras, fastän han var död.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jag såg hans telefonnummer och hans namn, och plötsligt var det som att stå vid en avgrund, denna banala och samtidigt omöjliga tanke, att han inte finns kvar. Jag tryckte på hans namn och då rasslade vår samlade korrespondens upp på skärmen. Jag minns inte att vi skrev så flitigt till varandra. År efter år har vi sms:at. Inga avancerade samtal, ingenting som skulle bidra till världsfreden, men två vänner som skämtar, skvallrar under några år under deras gemensamma stund på jorden. Under hösten 2016 blev vi ovänner, hårda ord som bytte ägare, och det såg ut som att vi inte skulle höras mer, men vi löste det till slut. Oftast pratade vi om skribenter som vi gillade och ogillade, skickade länkar till varandra. När vi båda hade druckit tillsammans någon kväll, skrev vi senare på natten att vi älskade varandra. Sen dog han och meddelandena upphörde. Han ligger i graven nu och hans nummer har väl gått tillbaka till operatören, men våra meddelanden finns kvar i min telefon, och bakom varenda ord ser jag tydligt hans lynne, väldigt levande och därför nästan omöjligt att begripa, att det upphört, att det inte finns att tillgå längre. 

Tranströmer skrev om begravningarna att de kommer tätare och tätare, som skyltarna när man närmar sig en stad, och det tycker jag är en fin bild av åldrandet och hur döden gör sig påmind, andras och sin egen, den som kommer. 

Jag bläddrar genom telefonboken, den som bara växer, det har aldrig slagit mig att ta bort nummer från den, jag lägger bara till, och där dyker de upp, en efter en, människor som inte längre finns kvar. Och jag ser deras namn, och det blir som en liten ceremoni jag håller för mig själv, innan jag avlägsnar dem.

Jock, som jobbade med tv, ansågs vara ett geni, och som alla hade sån respekt för. Det sades om honom att han två gånger per år tog in på Grand Hotel i Saltsjöbaden för att tänka, och ibland kallade han dit människor han var nyfiken på för att se om de kunde entusiasmera honom till att tänka ut nya format. En gång för länge sen blev jag kallad, jag minns att jag var nervös, han hade ett milt leende, men man visste aldrig vad han tänkte.

Irene, mammas kompis, som bodde i Mjölby och som därför var familjens första stopp alla gånger vi bilade genom Europa i barndomen, hon bjöd på rulltårta och kaffe och utan att mamma såg fyllde hon våra fickor med kakor som vi kunde äta i bilen. 

Olof, min gamla chef på tidningen. Vi skilde oss ungefär samtidigt och jag åkte ut till mitt torp i Värmlandsskogarna för att vara ledsen och plötsligt hörde jag en bil komma nerför den lilla grusvägen och ut steg Olof med en hink med kräftor, han ville bara se hur det var med mig och trösta lite, och han behövde väl tröst själv. 

Olle, som jag en gång intervjuade, och vi hördes några gånger efter det, vi pratade om att ses, men det blev aldrig av. 

Lars, som arbetade med musik och som till alla närståendes totala chock tog sitt liv en dag. 

Jag skänker dem en tanke, har ett eget ”in memoriam” över avlidna i telefonboken.