Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Alex Schulman

Därför älskar jag kvällstidningen

Följ Expressen TV för senaste nytt hela dagen.
Glada miner från Lars Näslund, chefredaktör Bo Strömstedt och reportern Thomas Malmqvist på Expressens redaktion efter att Stockholms tingsrätt friat Expressen mot JK för avslöjandet om uppgjorda matcher i ishockey och bandy.Foto: JAN DELDEN
Expressens dåvarande chefredaktör Bo Strömstedt på väg in till rättegången om spelskandalen.Foto: JAN DÜSING
Getingen på plats vid Kulturkalaset i Göteborg.Foto: HENRIK JANSSON / GT/EXPRESSEN
Getingarna på plats i Almedalen.Foto: ALEX LJUNGDAHL

Sid 2, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15 och mitten.

I barndomen läste jag alltid först nertill på kvällstidningarnas förstasidor, kontrollerade hur många sidor tidningen ägnade åt nyheten. Och när jag såg den långa uppräkningen av siffror, som gick från ena sidan till den andra, när jag insåg att de skrivit 13 sidor om saken, då visste jag – det här var stort.

Och så den slutliga rysningen – ”och mitten”.

Då var det, wow. Det här kan man inte missa.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Ända sedan jag har varit barn har jag älskat kvällstidningar. Och även om kvällspressen genomgått en hel del förvandlingar genom decennierna, bland annat en digitalisering som förändrat hur vi konsumerar nyheter, så kan jag ändå ge exakt samma svar nu som då på varför jag är så förtjust i kvällstidningarna. 

För åtta år sedan greps SVT:s Ola Lindholm misstänkt för knarkbrott och Expressen var först med nyheten och under tiden som följde bevakade Expressen händelsen noga. Alldeles för noga, tyckte Lindholm som menade att han blivit orättvist uthängd med namn, trots att han inte ännu var dömd. Han dömdes sen för ringa knarkbrott och försvann en tid från offentligheten – och kom tillbaka efter ett år med en livetalkshow. Hans första gäst var Expressens dåvarande chefredaktör Thomas Mattsson. Jag kunde inte motstå frestelsen. Nu skulle Lindholm ställa Mattsson till svars. Nu skulle Mattsson få försvara sina publiceringar. 

Det var elektrisk stämning på den lilla teatern i Stockholm inför mötet. Några minuter in i intervjun skulle Ola Lindholm berätta varför han ogillade kvällstidningar, och höll upp ett exemplar av Expressen, och bläddrade i den och visade först Mattsson en nyhetsartikel, jag tror det handlade om oroligheterna i Kabul. Den gillade Lindholm! Men sen hittade han, alldeles intill, en artikel som handlade om att prinsessan Madeleine köpt en väldigt dyr handväska, han visade menande upp artikeln för publiken, som ett bevis för uselheten, och jag minns att jag tänkte ungefär samma sak som Thomas Mattson svarade: det är ju precis det där som gör en kvällstidning till en kvällstidning. Det är högt och lågt, det är både Knasen och Proust. Där samsas angelägna utrikesrapporteringar sida vid sida med skvaller om kungahuset. Det är som det ska vara. Båda artiklar engagerar lika mycket, fast på olika sätt, och den ena är inte finare än den andra. 

Det är detta som utgör hela kvällstidningens DNA. Och det är därför jag älskar dem. Så är det nu och så var det då, i början av 90-talet när jag som tonåring började intressera mig för kvällspressens sätt att prata med människor. Jag minns Bo Strömstedt, Expressens chefredaktör. Jag minns den stora spelskandalen som hans reporter Thomas Malmquist avslöjade. Dag efter dag med skriande löp. Jag minns att Bo Strömstedt började kommunicera med sina läsare på sin egen förstasida. De där små kolumnerna kanske är de mest lästa texterna i dagspress genom tiderna. Under några dagar kändes det som att Sverige stod still i väntan på vad Strömstedt skulle skriva på förstasidan dagen därpå. Jag förstod kraften, kvällstidningarnas unika möjlighet att prata med hela landet. 

Jag blev besatt. Jag var inte journalist, utbildade mig inte ens till journalist, ändå följde jag noga kampen mellan Aftonbladet och Expressen. Läste hela tiden om hur ”gapet minskade”. Jag minns var jag var när Aftonbladet gick om Expressen. Och om man ska tro tendensen, så kommer jag snart få vara med om ytterligare ett maktskifte, när Expressen återtar tronen. För mycket förändras, men inte kampen mellan jättarna, och inte heller journalistiken. Det höga som blandas med det låga, det viktiga med det oviktiga. 

Och scoopen, de stora avslöjandena, när de pirrar till i ens mage en tidig morgon efter en nyhetsflash i mobilen och känslan kommer tillbaka, det här går inte att missa, det är sid 2, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15 och mitten.

 

FOTNOT: Expressen har redan blivit Sveriges mest sålda kvällstidning i handeln igen. Vad gäller mobilt, som numera är den största kanalen, har Expressen en marknadsandel på 48,7 procent enligt Orvesto. Där fortsätter kampen mot Aftonbladet.