Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Alex Schulman

Då slår det mig: Han är ute efter bråk

”När jag skulle gå på toaletten upplevde jag en särskilt stark sådan förnimmelse över att den här platsen är speciell”, skriver Alex Schulman.Foto: Colourbox

Jag passerar Humlegården på väg till jobbet och varje gång jag går förbi den där bänken som står mitt emot Scandic Park hotel kommer jag att tänka på den gången då min flickvän gjorde slut med mig just där.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Hon hade helt enkelt inte kvar några känslor förklarade hon, och vi satt tysta sen och till slut reste hon sig och kramade om mig och försvann längs Floragatan, och jag satt kvar och grät i timmar.

Bänken är för evigt förknippad med händelsen, och ibland när jag passerar kan jag förundras över att det sitter folk där – helt obekymrade! De tar igen sig i solen utan att en enda gång fundera över allt som hände mig där! Liknande platser finns lite här och där. Lyktstolpen på Odenplan som jag flög in i med huvudet före när jag fallit av cykeln i nerförsbacken där, och hjälmen gick av på mitten och samma ilning varje gång jag passerar, insikten att jag kunde dött den gången. Seven Eleven-butiken på Götgatan där jag en gång i ungdomen blev rånad.

Stockholm är fullt av dem, små flaskposter som jag kastat ut en gång och som letar efter mig när jag passerar, och i går var jag på en restaurang jag sällan besöker och när jag skulle gå på toaletten upplevde jag en särskilt stark sådan förnimmelse över att den här platsen är speciell. Här hände nåt. Här inträffade ett trauma jag aldrig glömmer. 

Det var många år sedan.

Jag sitter vid hörnbordet och äter middag med mina vänner. Det ska jag ärligt säga: Jag är berusad. Jag har suttit på samma stol i två timmar och satt i mig både det ena och det andra. Det är först när jag ska gå på toaletten som jag förstår vidden av min berusning. Jag reser mig upp och då är jag plötsligt mitt inne i ett krig. Jag känner mig rätt stabil, men väggarna beter sig.

De rör på sig, liksom lutar sig mot mig när jag går, jag rör mig långsamt mot toaletten och det är som att gå i ett tåg, jag måste hela tiden hitta saker att hålla fast vid. Innan jag släpper taget om ett bord måste jag fatta tag i nästa.

Jag passerar gäster och hör deras samtal fladdra förbi, osammanhängande ord, tjejfnitter, mäns olidliga buller, bestickslammer och vanställda skratt. Jag måste ta mig hela vägen rakt genom restaurangen för att komma till toaletten, och det är så förfärligt långt och så många hinder som kommer vinande, jag ökar farten, servitören tar ett steg åt sidan och tittar häpet på mig när jag passerar, han anar kanske att det där kommer inte gå bra, kanske funderar han på att teckna diskret till en ordningsvakt som ska komma och fråga hur det var här då. Men det har han ingenting för, för jag klarar det! Jag har passerat alla borden utan att något har gått sönder, och jag ska nu bara gå genom en korridor för att slutligen kunna ta igen mig in på toaletten.

Men korridoren är trång och i slutet av den får jag ett möte av en kille, och jag är uppfostrad, jag gör vad jag kan för att bete mig, också berusad, så när vi ska passera varandra så stannar jag och tar ett elegant steg åt sidan så att han ska kunna gå förbi mig.

Det faller sig så då oturligt att han gör exakt samma sak, han har stannat och tagit ett steg åt samma håll. Vi ler båda till åt det lilla intermezzot, och jag tar snabbt ett steg sidledes åt andra sidan. Då gör han exakt samma sak!

Nu skrattar vi båda till, för det här är ju komiskt, det är som att vår ömsesidiga, hysteriska vilja att vara artiga mot varandra har gjort att vi fastnat, vi kommer inte vidare.

Jag tar nu ett bestämt kliv åt andra hållet och gör en överdriven gest med armen, som säger: ”Välkommen att passera!” Jag tittar upp – och ser att han gjort exakt samma sak. Samma steg, samma gest.

Plötsligt är det inte roligt längre, för jag förstår nu: Det rör sig inte längre om slump. Den här mannen försöker sabotera. Han hånar mig. Och jag kan för mitt liv inte förstå varför. Jag tittar oförstående på honom. Han står kvar, gör ingenting, han ler inte längre, tittar stint på mig.

Och då slår det mig för första gången: Han är ute efter bråk. För mig är det så fullständigt främmande, jag har inte slagits sedan jag gick i nian, jag har det inte i mig, men den här mannen framkallar något i mig, jag känner plötsligt fara i hela kroppen. Adrenalin, puls, blodsmak i munnen, våra huvuden sjunker ner i axlarna.

Vi tar ett steg mot varandra, står nu nära, och jag väntar på vad han ska göra, förbereder mig på en attack, spänner blicken i honom. Insikten kommer till mig krypande, som ett sipprande läckage i ett rör, rinner som ett kallt vatten längs min ryggrad; den här mannen som ska döda mig är jag själv, för jag tittar in i en spegeldörr.

Jag blir generad, det är förargligt, vänder mig snabbt om i korridoren för att se om någon sett mig, och där står han, servitören, betraktar mig stilla, en smula häpet, och sätter sedan fart igen, på jakt efter lämplig ordningsvakt.