Alex Schulman
Den här skräcken jag känner för att träffa och interagera med grannarna, var kommer den ifrån? Det är klart att skam kan ha med saken att göra. Insikten att man gjort en rad fel och att huset, FÖRENINGEN, är en på spåren. Lappen i hissen, med sned skrivstil, med undran över vem som är ägaren av den trasiga brödrosten som placerats i grovsopsbehållaren trots att man inte får lägga elektriska apparater där. Kanske vet de nu? Kanske har de förstått att det är min rost som ligger där? Eller kanske har de förstått att det var jag som lämnade pizzakartongerna i tidningsinsamlingen häromdagen. Eller att det är vår barnvagn som står och skräpar nere i portuppgången.
Kanske är det så att jag inte vill bli konfronterad med all skit som ligger på mitt samvete. Fast så enkelt är det inte. För det vet jag ju, att det finns ingen i vårt hus som ens är avlägset konfrontativ eller otrevlig. Alla vill varandra väl, och ingen bråkar med någon. Det här har ju inte med dem att göra, utan bara med mig och en social störning som tycks bli djupare ju äldre jag blir. Jag minns inte att jag stod och lyssnade efter ljud i tonåren. Det har kommit nu, på senare år. Jag känner allt oftare en tyngd när jag ställs inför de allra enklaste sociala situationer.
Jag kan bli illa berörd av kallprat. Jag kan känna en enorm uppförsbackeskänsla av de enklaste sociala manövrar. Häromdagen gick jag på Nybrogatan, folktomt och öde och långt där borta upptäckte jag en gammal kompis som gick rakt mot mig. Han såg mig och jag såg honom. Vi log mot varandra och vinkade lite. Men vi kunde inte prata, ännu, för avståndet var för stort. Det där momentet när vi går mot varandra i väntan på att vara så pass nära varandra att vi kan säga hej. Vilken sanslös mardröm. För vad gör man? Jag kan inte titta på honom, för då känner jag mig som ett psykfall. Kan inte titta bort, för då känner jag mig obehaglig. Och stunden tar aldrig slut, det är så långt mellan sekunderna. Detta sociala vakuum, det är så jag tänker mig helvetet, att ständigt vara på väg mot ett kallprat som aldrig riktigt blir av.
Min insikt om min sjukdom viftas bort av samtiden. Den här sociala skräcken jag känner har fått ett namn – det kallas att vara introvert. Och det är numera bland det coolaste som finns, mycket tack vare Susan Cains bestseller ”Tyst”. Beyoncé är introvert. Einstein var introvert. Att vara introvert anses vara en superkraft som skapar framgång.
Men jag vet inte. Det kan säkert vara en tröst för oss som lider av detta att veta att vi inte är ensamma, men jag tror det är viktigt med självinsikt också. Jag måste börja förlika med mig med tanken att jag inte bara är kort och gott ”introvert”, utan att jag lider av en social skräck som eventuellt grundar sig i psykisk sjukdom.