Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Alex Schulman

Att det alltså hände – att foliehattarna till slut fick rätt

Jag pekade mot Kaknästornet och sa till min dotter: ”När du gått i skolan i en månad så ska vi fira genom att åka högst upp i det tornet och äta en bulle och dricka varm choklad!”, skriver Alex Schulman. Foto: ANDERS WIKLUND/TT / TT NYHETSBYRÅN
Foto: ANDERS WIKLUND/TT / TT NYHETSBYRÅN

Min dotter började i skolan i höstas och hela första veckan gjorde hon väl som de flesta andra i klassen, tittade ner i bänkskivan och sa ingenting, naturligt spänd och skygg för allt det nya omkring henne. 

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

När jag skjutsade henne med bilen om morgnarna så märkte jag på henne hur hon sjönk ihop på sin plats, tystnade ju närmare skolan vi närmade oss – hon koncentrerade sig på att inte vara nervös. Och vi åkte över Gärdet, på väg mot Djurgården och vi såg Kaknästornet på andra sidan ängen och jag pekade och sa: ”När du gått i skolan i en månad så ska vi fira genom att åka högst upp i det tornet och äta en bulle och dricka varm choklad!”

En månad senare åkte jag med min dotter längs de tunna strängarna av asfalt över Gärdet, in i skogen och när vi stod vid roten av det enorma tornet såg jag en skylt vid entrén – tornet var stängt för allmänheten på grund av att fel på sprinklersystemet. Jag lovade min tjej att vi skulle åka tillbaka om en vecka för att äta vår bulle, dricka vår choklad. 

Detta brutna löfte till min dotter har gjort att ingen följt Kaknästornets öden under hösten närmare än jag. En vecka senare var vi tillbaka, tornet fortfarande stängt. En månad senare – tornet stängt. Vintern kom, och det regnade och snöade och jag och min dotter kunde varje morgon avgöra hur god sikten var beroende på från vilken plats på Djurgårdsbrunnsvägen vi fick syn på tornet. Vi kom att prata mycket om tornet i vår lilla bil på väg till och från skolan. Jag berättade historier om tornet, om fönstren där uppe, som glimmar som guld därför att det faktiskt ÄR guld, för alla fönster i Kaknästornet är belagda med äkta guld för att reflektera solen. Och jag sa till min dotter: ”Snart ska vi dit!”

När tornet hållit stängt i tre månader – för att laga en sprinkler – så tyckte jag att det började bli märkligt. Jag ringde till Teracom, det statliga företag som driver tornet, men de kunde inte ge ytterligare besked. Tornet är stängt ”tills vidare” och de återkommer om det blir förändringar. Jag började googla och sökte i sociala medier. Och överallt såg jag hur foliehattarna samlats runt Kaknästornet som en lägerbrasa. Konspirationsteoretikerna var överens – detta var naturligtvis inte fråga om ett pajat sprinklersystem. Det var terrorism. Det var hotbild. Det var spioner och främmande makt. Det var läge röd och islamism. Det var uppmaningar om att lämna huvudstaden, för snart smäller det. Och jag skakade på huvudet, i alla fall i tanken, och skrattade, eller i alla fall log för mig själv, och fortsatte min tålmodiga väntan på tornets öppning. 

Så jag måste ända säga att jag blev skakad när jag för ett par dagar sedan läste nyheten i SVT, som sedan spreds till alla stora medier: stängningen av Kaknästornet beror inte på sprinklers, utan på en förhöjd hotbild mot Sverige och inte bara det – det finns också en ”utökad aktivitet” runt tornet.

Att det alltså hände. 

Att foliehattarna till slut fick rätt.

Teracoms presschef vill inte säga så mycket mer, det är locket på, men en reporter får till slut honom att erkänna att det visserligen skulle gå att säkra tornet och göra det möjligt för allmänheten att vara där, men att det skulle bli för dyrt.

Jag säger: är det verkligen möjligt, att något sådant blir för dyrt? Är det inte viktigt att våra öppna landmärken kan förbli öppna? Är inte det värt att vårt land lägger lite extra pengar på det?

Jag älskar idén om ett öppet land. Jag vill skjutsa min dotter till skolan och kunna säga: ”Där är Stockholms högsta byggnad. Där pågår en massa hemligt som vi inte får veta något om. Och dit kan vi åka och äta bulle och dricka choklad. Det är öppet för oss, och för alla! För så är det i Sverige.”