Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Alex Schulman

Allt på Zlatan är enormt stort – till och med pillen

Zlatan om statyn i Malmö.
Zlatan-statyn avtäcktes i Malmö tidigare i veckan.Foto: JOHAN NILSSON/TT / TT NYHETSBYRÅN
Zlatan 2014.Foto: BILDBYRÅN

Man ska inte uppföra statyer av levande människor, det har jag alltid tyckt.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Dels därför att hela idén med en staty är väl i grund och botten att minnas en framstående person som inte längre är kvar i jordelivet? Statyer uppförs i retrospektiv, när man sammanfattat skeendena i någons liv. Inte när hen är mitt i livet, fortfarande aktiv, sånt händer väl i diktaturer, men sällan i demokratiska, sunda samhällen som vårt.

Här blir det ingen staty av Göran Persson eller Carl Bildt på ett tag, åtminstone inte förrän de är döda och begravda, det är bra, det är som det ska. 

Men det finns, märker jag nu, ett ännu starkare skäl till att inte uppföra statyer av levande människor: Det är tydligen svårt rent tekniskt att avbilda människor verklighetstroget när man gör en staty.

Det är ett problem som ingen tänker på när man uppför en staty av någon redan död, för ingen vet väl egentligen hur Strindberg på pricken såg ut, så om det blir lite fel på en näsa så är det ingen skada skedd. Men med levande människor blir det genast tydligt, som med Zlatan-statyn som avtäcktes i Malmö i veckan, med Zlatan närvarande.

Jag följde skeendena via en livestream, och det var magnetiskt, när man väl fått ögonen på statyn kunde man inte sluta stirra. Den var oändligt, oupphörligen fascinerande. Zlatans ansikte. Den halvt öppnade munnen, den där blicken, lika delar aggressiv, lika delar förvirrad, lika arg som rädd, som om skulptören velat avbilda Zlatan exakt i ögonblicket när han sädestömmer.

Men det fanns något annat i det där kopparansiktet, i den där blicken, en förvåning? Som ansiktet hos de där bebisarna i marmeladburkar man ibland ser i skräckfilmer, där de ligger liksom häpna och trycker med ansiktet mot glaset.

Statyn är fyra meter hög. Zlatan är klädd i en liten tygtrasa och i övrigt naken, och det är något med hållningen som känns udda. Tankarna går till science fiction-filmer, något är alienliknande över hans gestalt, man ser ju att han har armar och händer och huvud och mage, men han känns ändå inte helt och hållet mänsklig, kanske är det de långa smala fötterna som gör att det infinner sig en interstellär air över honom, något kusligt över hela gestalten som får mig att tro att han inte kommer från den här galaxen, kanske är han en sån space jockey från filmen ”Prometheus”.

Jag tänkte först att konstnären haft otur, haft dåliga dagar eller varit jäktad i arbetet, men så läste jag att Zlatan själv varit mycket involverad i skapandeprocessen. Han har flera gånger rest till konstnären för att övervaka arbetet, han har haft synpunkter på det ena och det andra, lägg till där och dra ifrån där. Och genast kan jag läsa statyn annorlunda. Jag förstår varför skulpturen inte är lik Zlatan. Den föreställer ju honom inte! Detta är i själva verket en skulptur av Zlatans självbild. 

Det är en fyra meter hög manifestation av en människas syn på sig själv.

Denna enorma gestalt, med dessa otroliga muskler på varenda liten del av kroppen. Han står med sina märkliga långsmala fötter över en jordglob – världen är bokstavligt talat under hans fötter. Jag ser musklerna spela över hans kopparkropp. Så ser han inte ut – men så ser han sig själv. Allt på honom är enormt, till och med pillen som anas där under tygtrasan.