Utmana dig själv med tuff militärträning
Författaren Hillevi Wahl gick från slapp soffpotatis till en slank och träningsglad GI Jane på 90 dagar. Hon blev tolv kilo lättare och fick en stark, vältränad och tajt kropp.
Här skriver hon själv om sin nya passion för militärträning.
Klockan står på 18.00. Prick. Det är uppställning på två raka led på Östermalms IP i Stockholm. Några av oss hoppar upp och ned för att hålla värmen - eller bara för att vi är så uppspelta för att vi äntligen ska få busa i skogen igen.
- Höger om! Och lätt jogg!
Det är Bruno som ropar. Instruktören, även kallad Brutale Bruno. Egentligen är han världens snällaste, men han tycker om att träna skiten ur oss - och vi älskar honom för det.
Först blir det uppvärmning. Vilket kan betyda så banala övningar som att "plocka äpplen" från marken och göra höga knälyft. Men Bruno är inte på det humöret i dag. Han beordrar halt vid hästspåret utanför idrottsplatsen.
- Ni ska ta er över stängslet, springa det fortaste ni kan över banan, sätta handen i staketet och så tillbaka igen, under stängslet. Tio varv per person, kör!
Vi är korta och långa, tjocka och smala, gamla och unga, rika och fattiga, men här betyder sådant ingenting. Här gäller det bara att kämpa väl, att göra sitt bästa och kompisarna hejar på. "Bra tempo! Grymt! Du är skitstark!"
För mig som är en bekräftelsejunkie är detta en del av hemligheten till varför jag älskar Nordic military training, NMT.
När vi har fått upp pulsen är det lätt jogg vidare till nästa hinder i Lill- Jansskogen: Diket.
- Ni jobbar i par! Den ene väntar i jägarvila, medan den andre gör fem armhävningar på den här sidan, tar sig ner och upp över diket och gör fem armhävningar på andra sidan innan ni vänder tillbaka och avlöser kompisen. Tio varv!
- Tio? Du skojar! utbrister jag. För diket är brant, djupt och jobbigt.
- Ser jag ut som jag skojar?
- Nej.
- Okej, kör!
Det gäller att inte tänka för mycket. Jag åker rutschkana nerför på rumpan, gräver mig upp med fingrarna, pumpar armhävningar och vänder om. Möter kompisen med en highfive.
- Bra jobbat!
De som inte kommer upp själva får hjälp. En hand sträcks ut och någon får ett tacksamt leende som belöning. Alla ska med. Man lämnar inte en kompis i sticket. Vi har alla fått hjälp när vi har behövt det som mest.
- Fy faan, säger Olle. Men han strålar med hela ansiktet. Det här är roligt.
Och när vi har klarat uppdraget och joggar vidare mot Uggleviken skrattar han hest och säger:
- Det är nu man inser att löpningen är själva vilan.
I Uggleviken väntar mer kropps- övningar. Vi kör björngångsstafetter, krälar under mänskliga tunnlar, bär varandra uppför backarna och ligger i en statisk magövning på marken.
- Kolla vad vackert! ropar Lotta.
Alla tittar uppåt. Mot stjärnorna. För det är en helt annan grej att träna under himlen. Att träna i naturen är så djupt existentiellt och djuriskt - man känner livet i sig så starkt. Det är en annan anledning till att jag älskar NMT. Plus detta, att man aldrig vet vad som ska hända - äventyret! Det går inte att trötta på NMT, eller de störtsköna kompisarna. För mig är NMT en träningsförälskelse som kommer att vara hela livet, det vet jag.
Foto: Nordic Military Training, Åse Löchen.
