Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter.
Annons
EXPRESSEN.SE

Publicerad 4 dec 2013 14:00

Trodde cancern var tillbaka – var gravid

Tacksamma mot läkaren: Samuels mormor Anita Strandli: "Klart att man känner ständig oro för om han ska utvecklas normalt. Vi stöttade Anette i allt. Man trodde ju att det var en stackars krake som var gravt skadad som låg där inne. Men i dag är vi så otroligt tacksamma mot läkaren som drog ut på tiden, så att Samuel kunde få växa till sig och födas".

Tacksamma mot läkaren: Samuels mormor Anita Strandli: "Klart att man känner ständig oro för om han ska utvecklas normalt. Vi stöttade Anette i allt. Man trodde ju att det var en stackars krake som var gravt skadad som låg där inne. Men i dag är vi så otroligt tacksamma mot läkaren som drog ut på tiden, så att Samuel kunde få växa till sig och födas".

1/8

Foto: Richard Strom

Anette Strandli på promenad tillsammans med sonen Samuel.

Anette Strandli på promenad tillsammans med sonen Samuel.

2/8

Foto: Richard Strom

En bild på Samuel när han bara var några veckor gammal och alla var oroliga för hans hälsa.

En bild på Samuel när han bara var några veckor gammal och alla var oroliga för hans hälsa.

3/8

Anette om graviditeten:<br>&quot;Det är klart att man nu i efterhand kan tycka att man borde ha kunnat känna att det låg ett barn i magen. Det var ju hårdare på den sidan av magen där han låg. Men allt var verkligen så fullständigt oväntat. Och han sparkade inte alls.&quot;

Anette om graviditeten:
"Det är klart att man nu i efterhand kan tycka att man borde ha kunnat känna att det låg ett barn i magen. Det var ju hårdare på den sidan av magen där han låg. Men allt var verkligen så fullständigt oväntat. Och han sparkade inte alls."

4/8

Foto: Richard Strom

5/8

Foto: Richard Strom

I Anettes knä ligger ettåriga mopsen Tessie. &quot;Jag skaffade henne innan jag visste att jag var gravid. Då var hon min bebis&quot;, säger Anette.

I Anettes knä ligger ettåriga mopsen Tessie. "Jag skaffade henne innan jag visste att jag var gravid. Då var hon min bebis", säger Anette.

6/8

Foto: Richard Strom

Kai och Anette hade separerat när hon fick veta att hon var gravid. Nu lever de som en familj ihop med Samuel och har precis köpt hus i Örebro.

Kai och Anette hade separerat när hon fick veta att hon var gravid. Nu lever de som en familj ihop med Samuel och har precis köpt hus i Örebro.

7/8

Foto: Privat

Samuel är nu ett halvår. &quot;Han blir vårt enda barn. Och ett mer än vad jag tänkt mig. Men man ska ju aldrig säga aldrig&quot;, säger Anette och skrattar.

Samuel är nu ett halvår. "Han blir vårt enda barn. Och ett mer än vad jag tänkt mig. Men man ska ju aldrig säga aldrig", säger Anette och skrattar.

8/8

Foto: Richard Strom

Den tuffa cancerbehandlingen var just avslutad när Anette Strandli fick svåra magsmärtor. Hon var övertygad om att cancern hade återvänt och spridit sig. I stället kom det osannolika beskedet: Du är gravid i åttonde månaden.

Anette Strandli,37, bara stirrade argt på läkaren som gett beskedet. Under en stund satt de alldeles tysta mitt emot varandra. Ingen av dem kunde tro på röntgenbilden som låg framför dem på bordet.

– Gravid? Hur i hela världen skulle jag kunna vara gravid? frågade hon.

Läkaren var lika förbluffad. Men faktum kvarstod. På röntgenbilderna syntes ett huvud och en ryggrad. Mer gick inte att se, fostret hade för lite fostervatten att röra sig i. Och Anette var troligen långt gången i sin graviditet dessutom.

– Det där kan inte vara min, sa jag. Ni måste ha förväxlat röntgenbilder och personnummer. Ett barn skulle aldrig kunna överleva det som jag just har gått igenom.

Anette kände ingen glädje.

– Det enda jag tänkte var: när ska vi plocka ut fostret? Det kunde lika gärna vara en alien som invaderat min kropp där inne. Inget jag ville behålla.

Anette Strandli sitter i soffan i föräldrarnas hus i Örebro och försöker förklara sitt ofattbara liv det senaste året.

Hittade en knöl

Det var i juni förra året som hon fick beskedet att hon hade drabbats av en aggressiv bröstcancer. Knölen upptäckte hon av en slump. En kompis som just hade varit på rutinkontroll uppmuntrade henne att kolla sig.

– Då upptäckte jag en stor, tydlig, hård kula ovanför vänstra bröstet. Läskigt, men jag utgick ifrån att den var helt ofarlig, cancer var något som drabbade andra.

Anette fick göra mammografi och ta ett biopsiprov på en bröstmottagning.

– När jag kom dit igen såg jag på dem att det skulle bli ett negativt besked. Men det enda ord jag hörde var cancer, jag kände mig bara helt tom. Först när jag pratade med mamma lite senare på dagen bröt jag ihop.

Tumören växte för snabbt

Läkaren förklarade att om hon ville kunna bli gravid i framtiden måste hon plocka ut ägg och frysa ner dem. Cytostatikabehandlingen skulle göra henne steril. Anette inledde en fertilitetsbehandling men fick avbryta den, tumören växte för snabbt.

– Jag hade kanske tänkt skaffa barn någon gång i livet, men inte just nu. När tumören växte fick jag prioritera cellgifterna i stället. Jag kunde ju inte tänka på barn om jag inte skulle överleva.

På två veckor hade tumören fördubblats i storlek och var nu 4,5 centimeter i diameter.

– Läkaren förklarade att det närmaste halvåret skulle mitt liv sättas på paus. Sedan skulle allt bli bra igen.

Cellgiftsbehandlingen blev tuff.

– Det gör ont i varenda del av kroppen, som om man har ont i huden.

Friskförklarades

I slutet av oktober opererade hon bort knölen, det ena bröstet och 15 lymfkörtlar. En månad senare sattes 25 strålbehandlingar in och i januari blev hon friskförklarad, men hon skulle tvingas fortsätta med medicinering i flera år.

Anette firade med att beställa en tvåveckorsresa till Västindien och USA.

– Nu var det över, jag skulle få tillbaka min kropp och mitt liv. Efter Västindien åkte jag till San Diego där jag hälsade på kompisar.

Men på resan började Anette få värk i magen.

– När jag kom hem blev smärtorna ännu värre. Jag fick fruktansvärda hugg, låg på badrumsgolvet och kved, svettades och hade frossa.

Anette letade information om biverkningar på nätet. Var det medicinen som fick henne att må så här dåligt?

Eller värre, hade cancern nu spritt sig till magen?

– Magen var lite svullen, men jag kunde fortfarande ha mina vanliga jeans. När jag sökte runt på nätet fick jag hela tiden upp att mina symtom stämde med graviditet. Men det var ju uteslutet.

I mars skickade gynekologen henne på en bukröntgen.

Redan efter testbilden avbröts röntgen och sköterskorna kom in till henne i rummet.

– De frågade om jag gjort någon graviditetstest. Men jag bara skrattade. I så fall skulle jag ju vara i åttonde månaden nu. Det var slut med min pojkvän och när jag tog cellgifterna fick ingen ens röra mig. Och med tanke på den behandling som jag gått igenom, vilket foster skulle ha överlevt allt det?

Anette Strandli fick sätta sig i väntrummet.

– Jag blev lite upprörd då. Vad var det som hände? I väntrummet tog jag fram kalendern och började räkna veckor.

"Såg att hjärtat slog"

De skickade henne till onkologen och av en läkare där hon fick det overkliga beskedet: Du har ett barn i magen. Dagen därpå gjorde Anette ett ultraljud.

– Då såg man att hjärtat slog. Nu började jag förstå att det låg något där inne. Men jag kände fortfarande inga sparkar.

Anette berättade om graviditeten för sin före detta pojkvän, som är pappa till barnet.

– Vi var ju inte ihop då längre och jag tyckte inte han förstod hur jag kände. Allt var bara jättejobbigt. Och han kände att han ville ha det. Men han kände sig nog lite utanför, för jag ville inte ha med honom på ultraljud och sånt.

Anette ville fortfarande inte behålla barnet och hon märkte att läkarna drog ut på tiden. De ville vänta och se om fostret växte till sig. Nu vägde det strax under ett kilo och behövde komma upp till 1 500 gram för att överleva.

– Läkaren ville att jag skulle avstå från medicineringen för barnets skull. Det var ett jättejobbigt beslut, jag var ju samtidigt orolig för min egen hälsa.

Men den 17 april i år var det dags. Anettes syster Marie var med på kejsarsnittet. Klockan 9:02 på morgonen föddes Samuel, 44 centimeter lång och 1,8 kilo lätt.

– De frågade om jag ville se barnet, men jag var rädd att det var missbildat. Jag hörde ett litet skrik, sen tog de in honom till hans pappa, jag visste inte ens vad det var för kön.

Men efter en stund bad hon systern att gå och titta till barnet.

– Hon kom tillbaka med tårar i ögonen och sa att han var helt perfekt.

Fick hålla i honom

Senare på dagen mötte hon lille Samuel för första gången på neonatalavdelningen.

– Han låg i kuvös och jag tittade in. De måste visa mig fel bebis, tänkte jag. Han var så fin och helt perfekt. Samtidigt såg jag att han borde vara min, för han var sin pappa upp i dagen.

Anette fick hålla i honom för första gången.

– Det var jättesvårt att ta in, overkligt.

På tredje dagen hände något.

– Då kände jag att jag ville vara med honom. Jag gick dit, satt med honom. Då insåg jag att jag hade fått ett litet barn.

På grund av medicineringen hade Samuel fötts med ett förstorat hjärta. De första dygnen tog man många prover, men man hittade inga andra fel på honom. Och efter ett par dygn återgick hans hjärta till att bli normalt.

Nu, sex månader senare, har Anette vant sig vid mammarollen. När hon blev sjuk lämnade hon Stockholm och flyttade hem till föräldrarna i Örebro. Där har hon stannat sedan dess, och föräldrarna Anita och Bo har hjälpt till med att ta hand om Samuel. Även Samuels pappa Kai har bott där på sistone - och nu ska alla tre flytta till ett eget hus i samma område.

– Vi är en familj nu, ibland är det tur att man inte vet något om framtiden. Då hade man inte trott att man skulle klara av det.

Planerar sin flytt

När Samuel sover på förmiddagarna passar hon på att planera flytten till det nya huset. Fler barn är sannolikt uteslutet. En av medicinerna hon tar nu gör att hon har hamnat i klimakteriet.

– Jag har alltid gillat barn, så på det sättet känns det inte konstigt att ha blivit mamma, säger Anette och skrattar lite. Men jag har redan fått ett barn mer än vad jag trodde.

Lyckan över Samuel är stor, även om oron för att han ska bli sjuk ständigt finns där.

– De första tre månaderna var värst, jag hade svårt att tro att han mådde bra, kollade hans andning hela tiden. Nu går det bättre. Samuel är en stor bonus i livet och det är skönt att livet ibland också ger, inte bara tar.

Samuel har legat och sovit under intervjun. Anettes mamma Anita bär in honom när han vaknar. Läkarna har fortfarande ingen förklaring till hur Samuel kunde överleva inne i magen.

– De har skickat prover från min livmoder på analys. Jag vill inte skylla på någon inom vården. Det är väl inte standard att man tar ett graviditetstest för att få ta cellgifter. Och själv hade jag ju svarat nej om de hade frågat om jag var gravid.

För att förebygga återfall har Anette även opererat bort det andra bröstet. Samuel har fått mjölkersättning och äter nu vanlig mat.

– Nu har jag gjort vad jag kan för att förebygga återfall. Jag ville vinna matchen mot cancern redan förra gången. Men nu när Samuel finns vill jag ju det för hans skull.