Terapin räddade Lars och Helenas kärlek
Han sov i ena änden av huset. Hon i den andra.
Låg de nära varandra var det ändå stora avstånd - de nådde inte fram till varandra känslomässigt.
Men Helena och Lars Nyström lyckades vända allt. I dag sover de i samma säng och känner en samhörighet.
– Efter 43 år som gifta har vi kommit mycket närmare varandra. Vi är trygga med varandra och ännu mera självständiga, säger Helena.
Året var 1968. Lars och Helena träffades när hon sommarjobbade på Sätra Brunn. Han blev förtrollad, kärleken spirade och fyra år senare gifte de sig. Men som för alla andra par knakade förhållandet emellanåt. Helena som själv är utbildad till gestaltterapeut och legitimerad psykoterapeut jobbade mycket med sig själv och Lars provade också på egenterapi. De kunde fortsätta leva ihop.
Sov inte tillsammans
Men 2012, när de varit gifta i 40 år, blev det kämpigare. Skratten var sällsynta, de nådde inte fram till varandra känslomässigt och att sova tillsammans i samma säng existerade inte. När Helena låg i sovrummet på övervåningen sov Lars i soffan i vardagsrummet och tvärtom.
– Det är det tommaste som finns. När man inte har någon kontakt. Det har inte med sexualitet att göra. Det har att göra med en känsla om att det är vi två, att man känner att vi två hör ihop när man går och lägger sig. När inte det finns är det extremt tomt. Då var det bättre att sova på varsitt håll, det kändes inte lika mycket, säger Helena Nyström.
Till slut blev det så illa att Helena och Lars pratade om att flytta i sär för att se vad som skulle hända och om de då kunde hitta tillbaka igen. Men när Helena tog fram datorn för att börja leta efter en lägenhet ville ödet något annat. I hennes mejlkorg fanns en frågan om de ville vara med i en tv-produktion där man skulle få hjälp av psykoterapeuten Poul Perris.
De nappade och strax började inspelningen av "Par i Terapi".
– Jag tyckte inte sådant var så läskigt. Jag hade varit gift med en terapeut i 40 år, det finns inga läskiga grejer längre. Jag har inte så svårt för att prata om sådant och tyckte att vi kunde göra det. Samtidigt är det lite spännande att göra saker som man aldrig har gjort, säger Lars Nyström.
Blev först sämre
Efter första mötet med Poul Perris kändes allt mycket värre. Helena var frustrerad. Men efter möte nummer två blev det bättre och vid tredje var skillnaden enorm. Helena hade förstått att hon genom åren omedvetet förväntat sig att Lars skulle lösa hennes liv.
– Det var att Poul var en annan närvarande person som egentligen inte lyfte fram något nytt, men han tryckte på knappar som löste upp våra blockeringar. Man har gamla och djupa sår som gör att man inte kommer längre. Det är en fysisk och psykiskt blockering. Man kan stå där och vilja närma sig men det går inte, säger Helena.
– När det kommer in en annan person som har empati så löser det här upp sig när någon förklarar med ord. Han sa att "jag tror att ni både är övergivna barn". Det är vi och det visste vi. Men när han sa det med den inlevelsen var det som en bekräftelse, att nu är det någon som sett och för mig släppte det då. Jag kunde se på mig själv på ett annat sätt och vad jag hade haft för omedvetna förväntningar på den här mannen som jag levt med i så många år, fortsätter hon.
Fortsatte kämpa
Lars och Helena fortsatte att kämpa för varandra hemma och snart blev det betydligt bättre. Tre år senare lever de fortfarande ihop. De delar säng, följer med varandra på resor och delar varandras intressen - samtidigt som de ger utrymme för varandra så att de kan utvecklas på varsina håll. Och kommer de in i en mindre kris tittar de på tv-programmet och påminns av det som Poul Perris sa till dem då.
– Den där låsningen kommer aldrig mer komma tillbaka som vi hade då. Den är så färdig. Vi har det fint i dag, säger Helena.
