Tage och ångmaskinen. En dag på en mässa i Belgien såg hon honom, sotig och smutsig sto svenske Tage där på en gammal ångmaskin. Ett år senare flyttade hon till Tage i Sverige.
1 av 2: Tage och ångmaskinen. En dag på en mässa i Belgien såg hon honom, sotig och smutsig sto svenske Tage där på en gammal ångmaskin. Ett år senare flyttade hon till Tage i Sverige. Foto: Lars Andersson
Ångmaskinen finns kvar, nu står den hemma i det egna ångmaskinsmuseet i Götene i Västergötland.
2 av 2: Ångmaskinen finns kvar, nu står den hemma i det egna ångmaskinsmuseet i Götene i Västergötland. Foto: Lars Andersson

Stamningen gjorde att hon ville ta sitt eget liv

Som ung tjej mobbades hon ständigt för att hon stammade. Det gick så långt att Anita Blom ville ta sitt liv. Men hon hittade en vändning i livet, och kärleken.

- Han stod där, sotig och svart, på en rykande ångmaskin, säger hon. Jag kunde inte motstå honom.

Den sotige mannen är inte hemma när vi ringer på dörrklockan i huset i västgötska Götene där Anita Blom, 48, och hennes familj bor. Men vi hör att det låter från verkstaden intill.

- Det är där han är, säger Anita och bjuder in oss. Vi går dit senare.

Samtidigt ursäktar hon att det är lite rörigt i huset, golv är uppbrutna, väggar rivna.

- Det är lite kaos, vi byter stammar, säger hon.

Jag reagerar direkt på det där, "byter stammar", men vill inte verka oförskämd, så försiktigt nämner jag vad hon just sagt och att det faktiskt fanns en liten poäng i det.

För kvinnan som står framför oss har nämligen haft ett, ursäkta uttrycket, litet helvete, för att hon stammat sedan hon var liten. Hon har mobbats och blivit utfrusen, hon har gömt sig och varit på väg att göra slut på själva livet. Men hon har också vänt på alltihop, och i dag tackar hon stamningen för det liv hon fått.

- Hur konstigt det än låter så har stamningen gett mig en möjlighet att få se hela världen, säger Anita stolt.

Och det hörs knappt ett uns av någon stamning när hon säger det.

 

Hon har under lång tid varit ordförande i Stamningsförbundet och representerat Sverige i världen vid kongresser och andra träffar.

- Det är det här jag lever för, säger hon. All min tid, alla mina pengar, går åt till det. Jag vill informera människor om att stamning inte är detsamma som att man är dum i huvudet. Det finns faktiskt de som tror det.

Anita är född i Utrecht i Holland, yngst i en skara av sju barn. Hon var nio år när hon började stamma, det är ganska sent. I samma veva flyttade familjen söderut till en liten by vid tysk-holländska gränsen.

- Det var där eländet började, säger hon.

Den lite speciella dialekten, med inslag av tyska, som talades i byn blev problematisk för Anita.

Eller kanske mer för hennes kamrater,­ som inte kunde förstå varför tjejen från ­Utrecht pratade så konstigt.

Anita blev mobbad och det var inte bara de många små förnedrande knuffarna och de dräpande replikerna hon fick ta emot vart hon vände sig. Mobbningen fortsatte under hela skoltiden.

- Jag blev aldrig bjuden på kalas, fick inte vara med och leka och så långt upp i åldern som när jag var 17 år och bjöd in till examensfest så dök inte en enda av mina klasskamrater upp.

Hennes lärare var oförstående till stamningen.

- De sa att det aldrig skulle bli någonting av mig, att det var lika bra att jag slutade studera.

När Anita sa att hon ville resa, kanske jobba på kryssningsfartyg när hon blev äldre, och därför ville lära sig språk fick hon till svar att hon aldrig skulle kunna lära sig några andra språk när hon inte ens klarade sitt eget.

 

Men hon gav sig inte, läste holländska, engelska, franska, tyska och senare spanska på egen hand.

Hon hade högsta betyg vid alla skriftliga prov, men vid de muntliga gick det inte alls. Hon blev stum av sitt stammande, läraren trodde inte hon läst på läxan.

- Pappa sa att jag kunde bli polis och jag sökte och klarade alla prover galant, ända fram tills jag hade ett samtal med en psykolog som sa att det inte blev någon fortsättning eftersom jag stammade.

- Jag kände bara att ingen ville ha mig, att jag bara var i vägen, att jag inte behövdes någonstans. Det var då jag bestämde mig för att ta mitt liv.

Men det blev inte så. Hon hade ju trots en hel del att leva för, inte minst musiken i orkestrarna med sin saxofon. Där fick hon möjlighet att uttrycka sig utan att stamma, likaså när hon sjöng.

- Titta på Orup, sångaren, säger hon och ler. Han låter sig inte hindras av stamningen, ingen kan väl tro att han stammar när man hör honom sjunga.

Hon var bra på siffror också, och fick sommarjobb på ett sjukhus där hon jobbade på lönekontoret. En dag kom en läkare och frågade om något. Anita stammade och läkaren bad att få tala med chefen. Chefen kom och han var tydlig mot läkaren:

- Hon kan lika bra som jag, lyssna på henne.

För Anita var det oerhört, det var första gången någon tagit hennes parti. Det var som att bryta en förtrollning.

- Jag var 18 år och hade föraktat mig själv så länge, nu blev jag synliggjord, jag fick ett värde. Jag insåg att min stamning var något jag gjorde, inte något jag var.

 

Livet vände, hon träffade en kille på badstranden och inledde ett förhållande. Han sa ingenting om att hon stammade.

- Han såg mig som den jag var.

Pojkvännen var intresserad av traktorer och en dag fick han efter mycket tjat med sig Anita till en motormässa i Belgien. Det var 1996 och där fanns både traktorer och ångmaskiner och mycket annat.

- Det var faktiskt väldigt imponerande, säger Anita.

Hon gick runt där själv och plötsligt fick hon syn på en alldeles fantastisk ångmaskin i svart, gult och lila. Först var det själva ­maskinen som fångade hennes intresse. Men det var innan hon såg mannen som stod uppe på maskinen.

- Han var både sotig och smutsig, säger hon. Men när jag såg honom bleknade allt annat, det var något alldeles speciellt, så jag gick fram.

Lite knepigt var det eftersom Anita redan hade ett förhållande. Men det gick som det gick, och när hon klev upp till den sotige mannen på traktorn blev det början på ett förhållande som varar än i dag.

- Jag trodde väl först att det var en vanlig förälskelse, säger Anita. Men det var mer.

Ångmaskinsentusiasten hette Tage. Han var 14 år äldre än Anita, men det spelade ingen roll, hon föll pladask.

 

Efter ett år av brevskrivande släppte Anita allt hon hade i Holland och flyttade till ­Götene i Sverige. Där hade Tages pappa ­Ruben, och sedan Tage och hans bror, byggt upp en ångmaskinssamling, numera museet "Rubens maskinhistoriska samlingar".

Anita kom till Sverige och fick jobb där hennes språkkunskaper kom till nytta. Att hon stammade var det ingen som gjorde ­någon stor sak av.

Några år senare såg hon en broschyr från Skaraborgs stamningsförening, läste och plötsligt öppnade sig en helt ny värld.

- Vi åkte dit och vi satt där och berättade historier för varandra utan att bli avbrutna, utan att någon fyllde i orden åt oss. Det var fantastiskt, jag kände en otrolig lycka.

- Jag var 27 år och ingen hade någonsin talat om för mig att det faktiskt fanns andra än jag som stammade. Det var då jag bestämde mig för att ge stamningen ett ansikte.

Efter några år i Sverige fick Anita och Tage en dotter, Suzy, som är 18 år i dag.

- Jag var lite orolig först, hur skulle jag kunna läsa sagor för henne utan att stamma, hur skulle jag kunna gå på föräldramöten och göra mig förstådd?

Anita blev alltmer säker inom sig själv och hon lärde sig svenska och pluggade på i rask takt. Hon som enligt en lärare aldrig skulle kunna lära sig något språk. Hon blev ordförande i Skaraborgs stamningsförening i Sveriges Stamningsförbund, och hon fick uppdrag i de internationella organisationerna. Det gav henne möjlighet att resa jorden runt som föreläsare.

Hon besökte skolor och informerade om stamning och då och då hände det att det låste sig, att hon bara stod där framför eleverna och försökte få fram vad hon ville säga.

- Det har hänt att en hel klass har skrattat högt åt mig, men jag kan hantera det i dag. De skrattar för att de inte vet vad stamning är.

Så är det då dags, vi tittar in hos Tage i hans mekaniska verkstad och där tillverkar man just då formar till yoghurtpaket.

Tage lägger jobbet ifrån sig en stund och visar oss in i de andra jättebyggnaderna på tomten. Det är där ångmaskinerna står på rad, i museet, klenoder som de köpt från hela världen och som det nu finns möjlighet att titta på för den som vill.

Plötsligt står vi framför en svart, gul och lila maskin. Det är den, ångmaskinen som de träffades på i Belgien många, många år tidigare. Lika skinande vacker som då, och Anita och Tage ställer sig bredvid den när fotografen ska ta en bild.

- En kram också, ber vi.

Och så blir det.

Jag förklarar för Tage att Anita har berättat om hur hon föll för honom den där gången på mässan i Belgien. Och frågar om han kände likadant.

- Det där är väl lite svårt att prata om, säger han lite lurigt och vänder blygt bort blicken.

Men med tanke på hur han sedan tittar på Anita, så där lite speciellt, så tar jag det som ett stort ja.

ANITA BLOM

Ålder: 48.
Gör: Tidigare ord­förande i Stamnings­förbundet, nu internationellt ombud för Sverige.
Bor: Götene, ­Västergötland.
Familj: Maken Tage, dottern Suzy och två bonusbarn.
Hemsida: anita.se

LÅT DEN SOM STAMMAR TALA TILL PUNKT

När du talar med en person som stammar ska du ha ögonkontakt och låta honom eller henne tala till punkt.
Du ska inte fylla i orden eller försöka komma med råd när han eller hon hakar upp sig.
Bemöt en stammande person så som du själv vill bli bemött.
Om du märker att ditt barn stammar kan du kontakta barnavårdscentralen.
Genom att sjunga eller läsa ramsor tillsammans, kan man vända uppmärksamheten från stamningen.

DETTA ÄR STAMNING

Stamning är en störning i talflödet, som kännetecknas av bristande koordination mellan uttal, klang och andning. Orsaken är dock okänd.
Cirka en procent av alla vuxna stammar, i unga år är det något vanligare bland pojkar än flickor. Många gånger växer stamningen bort.
Stamning växlar ofta mellan flyt och oflyt. Symtomen försvinner oftast när personen sjunger eller talar i takt med en metronom.
Stamning kan inte botas, men man kan träna sig i att hantera sin stamning så att den inte känns som ett hinder i vardagen. Stora delar av behandlingen går ut på att våga prata.

HAR EN EGEN DAG

Om en dryg vecka, den 22 oktober, är det internationella stamningsdagen som uppmärksammar stamningen över hela världen med konferenser och seminarier. Du kan läsa mer och detta och allt om stamning på Anita Bloms hemsida: anita.se

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

5 nr av Topphälsa + härlig hudvård för 199 kr. Köp nu!