Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter.
Annons
EXPRESSEN.SE

Publicerad 13 okt 2014 10:00

Söderlund & Lundell: Vi mådde så jävla dåligt när vi träffades

Bådas idé. Sanna Lundell och Ann Söderlund kom på idén till rosade serien "Djävulsdansen" som handlar om medberoende. Något de båda har erfarenhet av. Sista delen sänds 7 oktober klockan 21.00 i SVT1.

Bådas idé. Sanna Lundell och Ann Söderlund kom på idén till rosade serien "Djävulsdansen" som handlar om medberoende. Något de båda har erfarenhet av. Sista delen sänds 7 oktober klockan 21.00 i SVT1.

1/2

Foto: Anna Rut Fridholm

Ständiga samtal.Sanna och Ann fann varandra i sina erfarenheter kring medberoende. Nu delar de med sig och vill öppna upp för samtal i ett ämne som kantas av tabun:<br>– Bara att samtala med folk som varit i samma situation är som att lyfta på ett lock.

Ständiga samtal.Sanna och Ann fann varandra i sina erfarenheter kring medberoende. Nu delar de med sig och vill öppna upp för samtal i ett ämne som kantas av tabun:
– Bara att samtala med folk som varit i samma situation är som att lyfta på ett lock.

2/2

Foto: Anna Rut Fridholm

En miljon svenskar lever i medberoende till narkomaner och alkoholister. I tv-serien Djävulsdansen" berättar Sanna Lundell och Ann Söderlund deras historia.

– Men det går att komma ur medberoendet och leva ett bra liv, säger de.

När jag och Ann träffade varandra mådde vi jävligt dåligt båda två, säger Sanna Lundell. Men nu, fyra år senare, har vi kommit över puckeln och sett att - shit, det gick! Det går att komma ur sitt medberoende om man får rätt hjälp. Man kan leva ett superbra liv ändå - trots att man lever nära någon som har ett aktivt beroende.

En miljon svenskar i dag lever med någon form av beroendeproblem. Bakom varje alkoholist eller missbrukare finns anhöriga som lider i det tysta, familjer med barn, syskon, sambor och makar som hamnar i en medberoendeställning till den de älskar. I SVT-serien "Djävulsdansen" försöker Sanna och Ann Söderlund förklara medberoende och ge en inblick i deras liv.

 

De har båda vuxit upp med pappor som druckit för mycket. Ann med sin pappa som jobbade som journalist. Sanna med musikern och författaren Ulf Lundell och hon lever nu tillsammans med skådespelaren Mikael Persbrandt, som också haft problem. Det dröjde inte länge förrän de kom på att ämnet borde bli en tv-serie.

– Vi pratar alltid om medberoende, säger Ann, och när man själv vuxit upp eller levt i en sådan relation tänkte vi att det kanske vore bra om inte andra också behövde göra det.

– Fast det är en omöjlig uppgift, protesterar Sanna. Det kommer alltid att finnas barn och anhöriga till alkoholister och narkomaner, men det vore mycket bättre om de fick stöd och hjälp - så de slapp att känna sig så ensamma. Det var i alla fall min upplevelse när jag förstod att det var en speciell uppväxt att vara anhörig till en beroende.

Första gången hon blev medveten om begreppet medberoende var hon elva år.

– Då blev min pappa nykter och gick igenom en tolvstegsbehandling enligt Minnesota-metoden. När vi var där på familjevecka blev jag för första gången bekant med ordet.

– Men som barn hade jag ingen lust att identifiera mig som någonting. Senare i livet började jag se att jag sökte mig till en viss typ av människor och i relationer hade jag lätt att inta andra-fokus - det som är kärnan i medberoendeproblematiken och som innebär att i stället för att utgå från sig själv och sina egna behov fokuserar du helt på den andre. Det har präglat mig sedan jag var barn, men det var inte förrän jag själv ville bilda familj, mellan 20 och 30, som jag började känna att det var ett problem.

– För min del, säger Ann, handlar det om en inställning till mitt liv som jag vill ändra på.

 

I serien medverkar både författare som Märta Tikkanen och Hillevi Wahl, men också okända människor.

– Det är som att öppna en dammlucka, säger Sanna. Så fort vi pratar eller skriver om medberoende på sociala medier eller i våra bloggar så hör människor av sig och vill berätta, ha stöd eller hjälp. Det är många som är angelägna om att berätta sina historier - särskilt de som kommit ut på andra sidan!

"Djävulsdansen" är uppdelad i tre delar. Första delen fokuserar på hur det är att växa upp med ett medberoende.

– Vem som helst kan utveckla ett medberoende, säger Sanna. Du kan bli medberoende till en cancersjuk. Lever du med liemannen bakom ryggen med någon med hög ångest så börjar du anpassa dig till den personen - kanske lite för mycket för att det ska vara sunt för dig själv.

 

Andra delen handlar om kärleksrelationer - hur det är att leva tillsammans med någon som är beroende.

– Ett tydligt tecken på att du hamnat i ett medberoende är att du inte längre är social, för alla ifrågasätter ju hela tiden ditt beslut, säger Ann. Serien heter "Djävulsdansen" för man är väldigt mycket ensam med missbrukaren. Alla där ute ställer krav på dig och till slut orkar du inte med dem längre och börjar inbilla dig att alla andra har fel.

– Förnekelsen är ju en del av beroendet, säger Sanna. Och den är oerhört stark. Det är ju den som gör att han eller hon kan fortsätta med sitt beroende. Den är benhårt stark och du möts av ett jävla motstånd om du påpekar att den beroende verkar ha lite problem med alkohol - du kan få en mental käftsmäll!

Ska du säga som var så full i går - eller: Jag är vuxen och bestämmer själv... Ibland måste du gå - även om du älskar någon jättemycket.

– Det går inte att ha en nära jämlik kärleksrelation med någon som är inne i ett aktivt missbruk, säger hon och fortsätter:

– Men om den man älskar försöker göra något åt sin sjukdom... Vissa alkoholister är fullständigt medvetna om att de är det och försöker göra något åt det. De går på behandlingar, får återfall, går på behandling igen och försöker hålla sjukdomen i schack. Då kan du stötta och finnas där, men lever du med någon som helt förnekar sina problem...

– De flesta alkoholister och narkomaner måste nå botten, förlora något de absolut inte kan stå ut med att förlora, som sina barn, säger Sanna. Gitarristen Eric Clapton är ett strålande exempel - han blev nykter när hans fyraårige son dog.

– Det måste till konsekvenser för att du ska vakna upp ur förnekelsen. Det du kan göra är att våga sätta gränser och ställa krav - då flyttar du fokus till dig själv.

- Hur vill jag leva mitt liv? Tycker jag det är okej att han inte kommer hem på avtalad tid? Är det okej att han sitter här och är dyngrak tillsammans med våra gemensamma barn? Nä, det tycker inte jag. Då måste du våga stå fast vid de gränser och det ni kommit överens om - och kanske gå. Men när du är mitt inne i djävulsdansen är det väldigt svårt att se att du är det.

– När du får lite avstånd och börjar kunna se klart börjar du undra - men gud, vad är det jag lever i? Det är en viktig del - att ställa sig utanför, börja umgås med andra, friska människor, få perspektiv, menar Sanna.

 

Den tredje delen har de kallat "Vägen ut".

– Ett första steg är att acceptera för sig själv att alkoholism och beroende är sjukdomar. Nummer två är att läsa på om medberoende och vad som händer när man lever nära en så stark företeelse - en människa som är beroende är ofta djupt självdestruktiv och det är inte trevligt att vara omkring ett sådant beteende. Det är väldigt smärtsamt, och det måste du bearbeta och prata om.

– Det kanske är det viktigaste steget - att våga öppna upp och prata om det och att söka sig till de organisationer som finns. Bara att samtala med folk som varit i samma situation brukar vara som att lyfta på ett lock - du känner en stor lättnad. Egentligen är det enkelt, men i vårt samhälle är psykisk ohälsa och beroendesjukdomar extremt tabubelagda.

Ann Söderlund:

– Att bara tänka på någon annan är som att ha en kidnappad hjärna. Det är som om någon lindat en betongkeps på dig. Medberoende är nästan som en thriller-serie - du är hela tiden lite "on the edge". Man lever väldigt nära sina känslor. Men för mig vet jag bara att jag vaknade upp en dag och att allt kändes nattsvart. Det fanns ingen lösning på problemet. Det spelade ingen roll vad jag gjorde:

– Du kan inte göra en annan människa lycklig om den personen inte själv vill det. Det var en tuff insikt. Men det finns en väg ut och jag känner mer och mer att jag börjar komma ut på andra sidan - fast det ligger latent som vilken sjukdom som helst. Jag nosar mig gärna fram till människor som är i behov av omvårdnad - det kan räcka med att de stukat foten eller ser lite ledsna ut...

 

Det finns många olika stödhjälpsgrupper, Al-anon.se, är en av dem. På Vårdguiden,

1177.se, finns mer information om hjälp och råd.

Relaterat