Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter.
Annons
EXPRESSEN.SE
Hälsoliv>SEX & RELATIONER

Publicerad 8 sep 2019 19:00

Väninnan slutade höra av sig efter separationen

Foto: Shutterstock

41-åriga Nina trodde att hon hittat en sann vän i Carin. Men när Nina separerade från sin sambo fick vänskapen ett abrupt slut.

Här är hennes historia.

Jag gillade verkligen Carin. Hon var en otroligt charmig tjej. Vi hade barn i samma fotbollslag och fann varandra när vi sålde fika för att få in pengar till laget. Hon hade en sådan skön energi och var glad och tempe­ramentsfull precis som jag.

Vi hade roligt helt enkelt. När sönerna hade fotbolls­träning brukade jag och Carin passa på att springa tillsam­mans. Vi sprang så där lagom fort, så att vi kunde prata sam­tidigt. Ofta pratade vi om våra män. Bägge jobbade väldigt mycket och på fritiden cyklade de. Vi kände oss båda lite över­givna i våra relationer.

LÄS OCKSÅ: Janne, 55, träffade sitt livs kärlek efter skilsmässan 

Levde parallella liv

Min sambo kunde ge sig ut tidigt en lördagsmorgon och inte komma hem förrän på eftermiddagen. Då hade han cyklat runt på en massa lantliga vägar för att träna till något lopp. Sambon hade sagt att han skulle dra ned på cyklingen, men det var alltid någon ny tävling som dök upp. Jag ville inte ställa mig i vägen för hans stora intresse, men jag kunde inte heller blunda för att det blev så att jag fick ta det mesta som hade med barnen och hemmet att göra.

Carin hade det likadant. Hen­nes man cyklade i en klubb och de var jämt ute och tram­pade på vägarna. Till slut hade det blivit så att hon och maken levde ett parallellt liv. Det var alltså Carin som tog alla skjutsningar till fotbollsträningen och följde med på läger. När sonen behövde löpträna på sommaren var det hon som följde med. På sistone hade hennes man börjat klaga på att han kände sig utanför, men han hade ju hela tiden ställt sig vid sidan av.

Jag tror inte att han förstod hur tungt det var

Hemma hos mig var det unge­fär likadant. Jag och mina två killar var nära varandra. All tid tillsammans skapade närhet. Det var i bilen de där förtroliga samtalen kunde uppstå. Det var där de berättade om någon skolkompis varit taskig eller om de frågat chans på någon. Min och Carins rela­tioner till våra män påminde om varandra. Till stor del var det där vi fann varandra. När vi sprang ihop pratade vi ofta om frustrationen vi kände. Vi var båda ruggigt irriterade på våra män. Ingen av dem bidrog till familjelivet. Inte heller var de på särskilt gott humör när de var hemma. I stället blev de sittande framför sina datorer, där de surfade runt på cykelsajter.

Känslan av att ha det tråkigt hemma skavde i oss båda. Jag vet att min sambo tyckte att jag var argsint, men jag tror inte att han förstod hur tungt det var. Psykiskt och fysiskt.

Carin berättade hur hon och maken ofta somnade sura, rygg mot rygg. Hon upplevde att han inte var särskilt intresserad av henne som kvinna längre och ville sällan ha sex med henne. Ska det verkligen vara så här? undrade hon. Carin hade nu börjat få upp ögonen för en fotbollspappa. För första gången på flera år såg hon att det faktiskt existerade andra män.

Relationen med min sambo blev allt sämre. Till slut kom jag till en punkt när mina känslor kör­des i botten. Jag förstod att jag måste göra något åt det. Tan­ken på att bryta upp gav mig stark ångest, men det här gick inte längre. Hur mycket jag än försökte lyckades jag inte få vår relation att fungera och jag kände mig allt mer ensam.

LÄS OCKSÅ: Martha, 32: ”De trodde inte jag var sjuk på riktigt” 

Slutade höra av sig

Efter att Carins son slutat på fotbollen sågs vi inte längre lika ofta. Jag saknade henne. Då och då hörde jag av mig, men det kändes som att initiativet alltid låg på mig. Någon gång hände det att Carin ringde, om hon var arg på sin man.

Till slut lämnade jag min sambo och flyttade till en lägenhet med sönerna. Det var både en enorm sorg och en stor befrielse. Eftersom jag och Carin inte hade lika tät kontakt längre, hade jag inte sagt något till henne. Första kvällen i mitt nya hem ringde jag upp henne. Samtalet pågick i kanske en timme och jag berättade precis hur jag kände inför separa­tionen. Att få prata med Carin igen kändes så bra i hjärtat.

Vi avslutade med att vi snart skulle ses. Sedan blev det tyst. Jag var i en livskris och någon­stans kände jag att det var upp till henne. Först efter ett och ett halvt år hörde hon av sig och vi sågs på en fika i centrum. För­klaringen kom så fort vi slagit oss ned: ”När du berättade att ni skulle separera kände jag mig hotad i min egen relation. Jag kände igen mig så mycket i det du berättade. Det påminde om hur jag själv har det.”

Vill hon inte vara min vän, så släpper jag henne

Jag förstod Carin. Samtidigt blev jag sårad över att hon inte kunde stå över det och höra av sig ändå. Det hade betytt mycket för mig.

Fikat var trevligt och vi bestämde att vi snart skulle ut och springa igen. Efter ett halvår hörde jag av mig, men kvällen innan vi skulle ses bokade Carin av. ”Jag förstår inte hur du kan vilja vara vän med mig, så dålig kompis som jag är”, sa hon. Sedan dess har vi inte hörts. Jag tycker fort­farande jättemycket om Carin och saknar henne, men vill inte tvinga mig på henne mer. Vill hon inte vara min vän, så släpper jag henne. 

Berättat av Nina, 41, för Åsa Görnerup