Ulrike: ”Mannens leende förvandlades till avsky

Det nya livet i Sverige var inte lätt.

Foto: Shutterstock

Det nya livet i Sverige var inte lätt.

Flykten från Östberlin till Stockholm rev upp ett stort sår i Ulrike.

Här är hennes historia.

Ämnen i artikel:

Mamma och jag åker uppför rulltrappan på Östberlins flygplats. Det är den nionde februari 1980. Kvar nedanför står min pappa och vinkar till oss. Jag tittar på mammas rödgråtna ansikte och förstår inte varför mina föräldrar beter sig som om de aldrig mer ska ses igen. De har varit skilda i fem år. Jag försöker ta mammas hand men den är upptagen med att torka tårar. Jag klappar henne försiktigt på armen men hon fortsätter att titta ut i tomma intet. Jag vill veta varför jag har ett pass gömt i min högra gummistövel. Det skaver. Vi ska flyga till Budapest och jag tror att vi ska på semester. Mamma blir stoppad i säkerhetskontrollen och jag ser hur svetten rinner från hennes panna.

LÄS OCKSÅ: Susanne: ”Jag skämdes för min ensamhet”

Flydde Östtyskland för Sverige

Det ser ut som om hon ska svimma. Jag är tyst och känner en viss oro i magen. En stund senare får vi gå mot gaten.

Det blir en tre dagar lång flykt från Dresden i dåvarande Östtyskland till Budapest, vidare till Belgrad med Stockholm som slutdestination. Men det var först när vi kom till Arlanda som jag fick veta att vi aldrig mer skulle återvända.

Sverige var nu vårt nya hemland. Aldrig mer skulle jag få se lägenheten som vi bodde i, mina älskade morföräldrar och vänner. Hela mitt liv var borta. Vi hamnade i en sunkig lägenhet i Stockholm där jag fick sova bredvid gasspisen, medan mamma och hennes pojkvän, som anslutit sig på resan, sov på en bäddsoffa i vardagsrummet.

Den första tiden sov jag väldigt dåligt, de hårda fjädrarna i sängen skavde och lät så fort jag rörde mig.

Våldsam pojkvän

Jag ville inte vara där. Rädslan för att mammas pojkvän skulle ta livet av min mamma hade funnits där sedan länge. Skillnaden nu var att jag inte längre kunde springa till någon granne eller få en stunds vila hos min mormor och morfar. Jag visste inte ens om jag skulle få träffa dem igen.

Jag började på Tyska skolan och kände mig som en andraklassens medborgare bland mina nya klasskamrater. Jag hade svårt att hänga med då mina tankar ofta var hos mamma. Jag var rädd att det skulle hända henne något om jag inte var där.

Enligt lärarna var jag skol-omogen och jag trodde länge att jag var dummare än andra. Det blev inte bättre av att jag gick i lånade kläder för vi hade inga pengar, och mamma väntade på sitt arbetstillstånd.

Men plötsligt förvandlades leendet till avsky och han spottade mot oss

En gång när mamma och jag åkte tunnelbana började vi småprata med en man med ett vänligt leende. Men plötsligt förvandlades leendet till avsky och han spottade mot oss. Spottet hamnade framför mina skor, jag stirrade ner och vågade inte möta hans blick. Jag hade bara bott i Sverige i några månader och hade inte förstått att man tyckte illa om tyskar. Plötsligt skämdes jag över mitt ursprung och bestämde mig för att aldrig prata tyska igen.

Vi flydde från mammas våldsamma pojkvän och fick en lägenhet i en förort till Stockholm, där vi gömde oss. Jag tittade ut mot de grå betonghusen från mitt nya rum. Jag fick veta att en flicka hade blivit mördad i huset bredvid. Jag var rädd och längtade hem.

LÄS OCKSÅ: Ewa-Lena, 49: ”Jag var avis på min lillasyster”

Var nära att ta sitt liv

En kväll ringde det på dörren. Det var mammas pojkvän som trängde sig in och jag vaknade av hjärtskärande skrik. Jag sprang upp och såg hur min mammas huvud dunkades mot en spegelvägg om och om igen. När han var färdig tröstade jag mamma och han låste in oss i lägenheten och hade lagt beslag på både nycklar och telefon. Senare dömdes han för misshandel, men släpptes efter två månader.

Strax därpå träffade mamma en ny man som hon senare gifte sig med. Vi fick ett svenskt efternamn och en ny identitet som gav oss en biljett in i det svenska samhället.

Dela med dig av din historia

Varje människa bär på en historia. Det är ett känt uttryck och det tänker vi ta fasta på

i Söndagsmagasinet.

Vi vill höra din historia.

Du kan berätta om vad som helst, om ett förhållande som inte riktigt blivit som du hoppats, om hur sjukdomen förändrat livet, om dina möten med det övernaturliga, om dagen du hade änglavakt, om kärlek och otrohet, kanske om den bästa dagen i ditt liv när det där speciella hände.

Och det behöver heller inte vara så där väldigt speciellt, kanske bara en liten solskenshistoria om hur ni möttes en gång eller om den där härliga semestern, eller mötet ni aldrig glömmer.

Du får naturligtvis vara helt anonym. Men vi behöver ändå ditt namn och ett telefonnummer för att kunna nå dig. Det kommer dock aldrig att visas för någon annan.

Skriv till oss på adressen:

Läsarberättelser Söndag,

Expressen

105 16 STOCKHOLM

Vill du skicka ett mejl så går det också bra. Du kan skriva till:

lasarberattelser @expressen.se

I flera år levde vi som en vanlig Svenssonfamilj. Men inom mig fanns tomhet, ensamhet och längtan efter tillhörighet.

Som tonåring väcktes en önskan efter att få skapa mig ett eget liv. Men ju mer jag ville frigöra mig från min mamma, desto mer hårdnade orden och kraven från henne. En dag när jag var fjorton år stod jag i en mörk garderob med handen full av värktabletter. Jag var beredd att avsluta mitt liv där och då.

Brutit med familjen

Men plötsligt var det som om en röst sa till mig att inte ge upp. Det blev vändpunkten i mitt liv. Jag har inte förlåtit, men jag har accepterat mitt liv. I dag har jag ingen relation till mina föräldrar och sorgen över att aldrig ha upplevt villkorslös kärlek kan komma över mig ibland, men känslan försvinner lika snabbt som en våg.

Nu äger jag min egen berättelse om hur det är att vara flykting, om utanförskap och om att hitta sin plats i tillvaron. Jag vill inte ändra något i mitt liv, för det har gjort mig till den jag är i dag. Jag har fått mycket stöd från fantastiska vänner som är som en familj för mig och jag har även gått mycket i terapi. Min livserfarenhet är en tillgång i min roll och mitt yrke som coach, där jag vägleder andra att hitta sin inre styrka. Och jag säger varje dag till mina tre barn och min man att jag älskar dem, så de aldrig behöver tvivla på att jag finns där.

Ulrike, 48, berättat för Anne Haavisto

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

Exklusivt nyhetsbrev för din hälsa varje vecka - Anmäl dig här