1 av 3: Hälsoliv har listat några punkter som aldrig är okej i en relation
Redan som tonåring mådde Sanna dåligt av livet i församlingen.
2 av 3: Redan som tonåring mådde Sanna dåligt av livet i församlingen. Foto: Shutterstock
”Männen styrde och ställde med barska röster och pekade med hela armen. Ingen vågade ifrågasätta budskapet”
3 av 3: ”Männen styrde och ställde med barska röster och pekade med hela armen. Ingen vågade ifrågasätta budskapet” Foto: Shutterstock

Sanna, 31, flydde församlingen

Ju striktare församlingen blev, desto mer tog Sanna avstånd. Till slut var hon tvungen att agera och konfronterade sin religiösa familj.

Här är hennes historia.

Jag växte upp i en religiös familj. Vi levde strikt och gick i kyrkan varje söndag, utöver andra möten och tillställningar som anordnades. Som tonåring mådde jag dåligt för jag kände inte att jag passade in. Jag var nyfiken på killar och sex, men det var så förbjudet att jag knappt vågade tänka tanken, livrädd för att bli straffad.

När jag provade smink som 14-åring, i hemlighet förstås, kom pappa på mig och jag fick en örfil så att jag flög genom rummet. Han hotade med mer stryk om han någonsin såg mig igen med sminkrester, av djävulen själv som han sa, i mitt ansikte.

LÄS OCKSÅ: Ida, 24, blev utkastad ur sekten när hon blev kär

Levde under strikta regler

Jag minns att jag ofta grät på rummet på nätterna för jag hade så svårt att acceptera min tillvaro. Jag ville bära kjol och klänning som andra tjejer, men kjolen var också djävulens påfund, så det blev alltid långbyxor och blus och oftast en kofta över.

I skolan blev jag ofta retad, för alla kände till min familj. Jag kallades för en ”Alien”, och de undrade hånfullt vilken planet jag rymt ifrån. Jag hatade min familj och deras strikta regler och bad till min egen gud att jag skulle få slippa vara en del av skiten, som jag kallade det. Att jag skulle ha en ”normal” pojkvän var det aldrig tal om, jag skulle så småningom träffa en man för giftermål, som tillhörde församlingen.

I skolan pratade tjejerna förtjust om sina pojkvänner och om att de förlorat oskulden. Jag lyssnade avundsjukt och förbannade min familj igen.

Församlingen blev allt mer hotfull

På gymnasiet var jag fortfarande oskuld, förmodligen den enda på hela skolan. Jag hade en så stark sexlust och jag fantiserade om hett sex med en vanlig kille, det kändes som jag levde i en fantasi hela tiden, för att avskärma mig från församlingen. Jag gick på möten och gudstjänster, men lyssnade inte på ett ord vad de sa. För mig fanns ingen allsmäktig Gud som bestämde, det fanns inget helvete eller andra ställen som de hotade med som bestraffning.

Och jag hade ingen att prata med, mina syskon vägrade lyssna på mina tvivel och sa att jag skulle akta mig för vad jag tänkte, för Gud kunde faktiskt läsa tankar också, och han skulle inte vara nådig mot mig. Det kändes alltmer hotfullt inom församlingen. Männen styrde och ställde med barska röster och pekade med hela armen. Ingen vågade ifrågasätta budskapet, ingen pratade om sina tvivel, även om jag är säker på att jag inte var den enda som tvivlade. 

Jag visste att jag skulle bli utfryst och bespottad om jag gick ur

Jag har hört efteråt att det pågick övergrepp av olika slag, men allt tystades med hot om allvarliga konsekvenser. Jag hade en väninna som inte var religiös, som jag träffade i smyg. Vi hade så roligt, och jag fick för en stund känna mig som en normal ung kvinna.

Vi gick på bio, sminkade oss, snackade om killar och tittade på snygga killar på nätet, för något internet fick jag inte använda hemma.

Min väninna var mitt allt när det var som svårast, och det var också hon som till slut övertalade mig att ta steget till att gå ur församlingen. Jag visste att jag skulle bli utfryst och bespottad om jag gick ur. Det var bland det första man fick lära sig som barn: att man var guds barn och trogen ledaren, för alltid, till döden. Även om jag tvivlat länge var jag osäker på om jag skulle orka med ett liv som utfryst. Jag skulle inte längre ha kontakt med mina föräldrar och syskon, eller de vänner jag hade inom församlingen.

LÄS OCKSÅ: ”Han försökte ta sitt liv för att vi haft sex”

Konfronterade familjen

Men för varje möte jag gick på så växte inte bara mina tvivel, utan även min avsky. Jag tänkte att det borde vara förbjudet, olagligt, att pracka på religion på barn, att religion var något man som vuxen kunde få ta ställning till. Jag mådde illa av det jag hörde om bestraffningar, uppoffringar, trohet…jag kunde inte vara med på vansinnet kände jag.

Dela med dig av din historia

Varje människa bär på en historia. Det är ett känt uttryck och det tänker vi ta fasta på.

Vi vill höra din historia.

Du kan berätta om vad som helst, om ett förhållande som inte riktigt blivit som du hoppats, om hur sjukdomen förändrat livet, om dina möten med det övernaturliga, om dagen du hade änglavakt, om kärlek och otrohet, kanske om den bästa dagen i ditt liv när det där speciella hände.

Och det behöver heller inte vara så där väldigt speciellt, kanske bara en liten solskenshistoria om hur ni möttes en gång eller om den där härliga semestern, eller mötet ni aldrig glömmer.

Du får naturligtvis vara anonym. Men vi behöver ändå ditt namn och ett telefonnummer för att kunna nå dig. Det kommer dock aldrig att visas för någon annan.

Skriv till oss på adressen:

Läsarberättelser Söndag,

Expressen

105 16 Stockholm

Vill du skicka ett mejl så går det också bra. Du kan skriva till: lasarberattelser @expressen.se

Stärkt av min väninnas stöd gick jag en kväll till mamma, när vi var ensamma hemma, pappa hade jag aldrig vågat gå till. Jag var nu 19 år och vuxen, och redo för konfrontationen. Jag sa till mamma att jag inte ville vara med i församlingen, att jag skulle gå ur vad hon och pappa än sa. Mamma blev så chockad att hon inte fick fram ett ord först. Sen började hon skrika och slå på mig och använda ord om mig som jag inte ens vill skriva ut.

Vägrade låta sig övertalas

Jag bet ihop och duckade för mammas knytnävar, fast besluten att inte ge efter. Mamma sa åt mig att sluta med dumheterna och gå och läsa Bibeln i stället. Hon skrek att jag inte kunde gå ur, jag var fast för alltid och skulle jag lämna kunde de aldrig mer prata med mig, eller ens titta på mig. Jag sa att jag struntade i det, att jag ville leva ett normalt liv, att jag mådde dåligt av alla lögner. Om det betydde att vi sa farväl där och då så fick det bli så. Jag tog min färdigpackade väska och med tårarna forsande gick jag ut genom dörren, för att aldrig mer återvända. Den första tiden försökte både min mamma och mina syskon att övertala mig till att komma tillbaka. Men det hände aldrig, jag var färdig med ett liv som någon annan styrde och reglerade.

Sanna berättat för Anne Haavisto

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

5 nr av Topphälsa + bok av Annika Sjöö för 199 kr. Köp nu!