När pappa Edmund gick bort förlorade Alexandra Rapaport en av de viktigaste människorna i sitt liv.
1 av 2: När pappa Edmund gick bort förlorade Alexandra Rapaport en av de viktigaste människorna i sitt liv. Foto: KARIN TÖRNBLOM/TT / KARIN TÖRNBLOM TT NYHETSBYRÅN
Alexandra tillsammans med kollegorna Julia Dufvenius, Eva Röse och Anja Lundqvist som också spelar i serien ”Heder”.
2 av 2: Alexandra tillsammans med kollegorna Julia Dufvenius, Eva Röse och Anja Lundqvist som också spelar i serien ”Heder”. Foto: JESSICA GOW/TT / TT NYHETSBYRÅN

Rapaport om sorgen: ”Tar små myrsteg framåt”

Andra säsongen av serien ”Heder”, handlar om mäns våld mot kvinnor. En aktuell fråga som engagerar skådespelerskan Alexandra Rapaport.

– På ett sätt är ”Heder” en politisk serie förklädd i thrillerform, säger Alexandra.

Privat har hon bra män i sin närhet. Pappa Edmund gick bort förra året, men sorgen känns varje dag.

 Alexandra Rapaports bästa…

…söndag:

– Då får jag sova ut och vara ledig. Just nu jobbar jag nästan varje helg. Det är en solig dag och efter att jag sprungit mitt varv runt Kungsholmen besöker jag mitt favoritfik Wilmer. På kaffebaren bubblar jag lite med Malin, som äger stället. Jag driver runt med en känsla att det inte finns några måsten.

– Efter häng med familjen, tittar jag på någon serie med min man på kvällen. Det är mysigt, även om han brukar säga åt mig att hålla truten när jag kommer med kommenterar. Särskilt när jag ser en dokumentär kan jag bli upprörd: ”Det där är inte sant, ser du att hon ljuger?”

Alexandra Rapaport

Ålder: 49.

Gör: Skådespelare.

Bor: Lägenhet på Kungsholmen i Stockholm. Familj: Joakim Eliasson, 52, dramaregissör. Barnen Elmer, 13, och Blanca, 10. Bonussonen Beck, 18.

Aktuell: Andra säsongen av ”Heder”. Ny säsong av ”Gåsmamman” visas på TV4 och C More i höst. ”Morden i Sandhamn” på C More och i TV4 framöver.

…”Heder”:

– Andra säsongen blir spännande och högaktuell. En serievåldtäktsman härjar och serien belyser hur man som brottsoffer blir hanterad av samhället och rättsväsendet. På ett sätt är ”Heder” en politisk serie förklädd i thrillerform. En pungspark rätt in i samtiden. Jag tänker på Bianca Kronlöfs brev till Soran Ismail och branschen, jag tänker på Göran Lambertz och hur SVT har valt att berätta vissa personers perspektiv i sexbrottsmål där det finns flera perspektiv.

– Min karaktär Nour lever med konsekvenserna av vad som hände i förra säsongen och vad hon fick veta i säsongscliffen, samtidigt som hon börjar träffa en man. Vi får även träffa hennes ursprungsfamilj längre fram i serien.

– Att spela in under corona var stressande och vi var rädda att inte kunna fortsätta vårt projekt. Det var tufft, men vi anpassade oss. Det kastades om i inspelningsplanerna, men vi klarade det mot alla odds. Under pandemin har jag också gjort ”Gåsmamman” och ”Morden i Sandhamn”.

LÄS OCKSÅ: Hanna Hedlund vill inte vara en bantande mamma

…”Gåsmamman”:

– Vi gör två korta säsonger à sex avsnitt och den första börjar sändas i höst. På grund av pandemin fick vi stänga ned drygt en vecka när corona slog till i teamet.

– Att det är de sista säsongerna kan jag inte ens prata om utan att det suger i magen.

…”Morden i Sandhamn”:

– Det är en härlig serie, en mysig verklighetsflykt. Vi började spela in i augusti och september och fortsätter i maj.

…kärleken Jocke:

– Han är en otroligt fin livskamrat, min kärlek och en jättefin pappa. Jag kände mig lite som ett rö för vinden innan jag träffade honom. Jocke har den här grundtilliten till livet, som jag inte alltid har. Dessutom har han ett gott humör, är rolig, pålitlig och omtänksam.

– Jocke kan ofta se det humoristiska i situationer, där jag blir stressad och tappar konceptet. Han hjälper mig att se det dråpliga i mycket, inte ta det på så blodigt allvar. Vi har helt olika lynnen. Han är godmodig och eftertänksam, medan jag är mer spontan och intensiv. Jag blir lugnad av hans närvaro och Jocke behöver någon som bränner till lite ibland i hans lunk.

– Genom livet har det slagit mig att vänskaps-, arbets- och kärleksrelationer där man tycker illa om sig själv ofta är destruktiva relationer. Blir man sitt bästa jag är det förmodligen för att man passar ihop med den personen. Tillsammans med mina vänner och min man har jag förbarmande med mig själv.

Alexandra Rapaport tillsammans med partnern Joakim Eliasson. Foto: CECILIA ÖSTERBERG / IBL

– Ett kärleksråd till Alexandra som yngre är att man aldrig ska nöja sig med mindre än det man förväntar sig av sina närmsta vänner. Den personen ska stå dig närmast i livet. Ofta tänker man att kärleken övervinner allt, men det tycker jag är en fantasi och något förljuget över det. Kärlek är två människor som drar åt samma håll, jämsides. I alla fall om det ska hålla efter den första förälskelsen.

– Jag tror att en relation där man känner att man kommer till korta skapar självförakt. Man förstår inte varför det inte fungerar, slår kanske på sig själv och blir otrevlig mot den man är ihop med. Få människor har inre trygghet och hittar rätt från början. Jag var inte den.

– Innan jag mötte Jocke bestämde jag mig för att jag verkligen ville träffa någon som mår bra och gillar sig själv i grunden. I början nobbade jag Jocke, men det visade sig att jag visst var redo för honom.

– I Jocke fann jag någon där jag såg igenkänning. Han påminner om pappa och mina bröder, inte om mig. Vi är väldigt olika, men har samma värderingar, moral och planer för oss själva.

LÄS OCKSÅ: Petra Mede: ”Jag känner mindre skam”

…barnen Elmer och Blanca:

– Elmer och Blanca är så kul, gulliga och en oerhörd lycka. De är mitt sammanhang och får ofta höra: ”Tänk att ni finns, att ni blev till och jag gjort er.” Vi brukar skoja om det. De känner att det är väldigt märkvärdigt att de kom till jorden. Att jag har barn är surrealistiskt. Särskilt när man fått barn sent i livet och många gånger tänkt tanken att det kanske inte blir några. Och så blev det två riktiga människor som sitter där vid matbordet.

…pappa Edmund:

– Nu har det gått ett år sedan pappa gick bort. Det går ju, fast man inte tror det. Jag tar små myrsteg framåt, men tänker att en människa som varit mitt tak, mina väggar och mitt golv och burit mig genom livet inte kan försvinna obemärkt. Det känns i min vardag varje, varje, varje dag.

– Pappa har byggt upp och format mig. På samma sätt som han valde att skapa en omgivning och tillvaro där han hade stöd, har jag valt det för mig. Jag har jobbat hårt för min friskhet, att våga se ljuset. Myten att man som konstnär ska söka mörker är intressant. Till vilken nytta? Livet kommer med obehagliga överraskningar, man behöver inte söka svärtan aktivt. Att i stället söka ljuset är både läskigt och svårt. Det är mer utmanande att vara tacksam och nöjd, än bitter och cynisk.

– Pappa är en förintelseöverlevare som valde ljuset och livet, trots det mörker han såg. Det vill jag också göra. Vet man lite om livets mörkersidor vill man inte söka där. Pappa var mycket i nuet och det praktiska. Han var inte särskilt filosofiskt eller existentiellt lagd, utan en livsnjutare som älskade att leva. På många sätt hade han ett järnpsyke. Jag är mycket känsligare. ”Du känner så mycket, Gullan”, sa han och skrattade. Han blev 96 år.

…mamma Ewa:

– Jag har mycket minnen från mamma. Hon blev sjuk och gick bort strax innan jag skulle fylla tio. Mitt starkaste minne av henne är inte hennes sjukdom och frånfälle, utan vem hon var. Mamma var arkitekt, en konstnärssjäl. Hon var väldigt kreativ och intresserad av inredning, stil, färg, form och tecknade, sydde, odlade och lagade fantastisk mat.

– Mamma hade ett jäkla temperament, mycket energi och rörelse. Det var mycket gester och fysik. Jag var hennes enda barn och mammas tjej. Vi var supersymbiotiska och åkte på egna resor. Jag kan prata i dagar om henne och vårdar minnena från tidig ålder. Det är skönt att jag tänkt på dem, inte trängt bort dem.

– Så klart jag har en övergivenhetstematik i mig, men i övrigt har mamma präglat mig mer utifrån vår kärlek, våra semestrar och projekt där vi sådde och höll på. Vi bråkade också, det var dramatiskt och pappa fick medla. Ofta förknippar jag henne med dofter, årstider och högtider, som när jag tittade på påskpynt. Inför varje högtid pyntade vi.

– Det händer att jag pratar med mamma. Pappa saknar jag mest och gråter över fortfarande. Jag kan inte förstå riktigt vad livet är utan honom i det. Det är en ny giv nu och det får jag bara acceptera.

…skönhetstips:

– Att måla ögonbrynen, så man får en accent i ansiktet. Jag brukar också använda concealer. Det ger lite konturer och utjämning.

…ålder:

– Jag är 49 och befinner mig på en bra plats i livet. Det var jobbigare att vara 30, usch. Det var före Jocke. Privat känner jag ingen oro, men i arbetet är jag alltid orolig över att min tid snart är förbi. Hur länge är jag någon som kan bidra och får vara med?

– Personligen har jag inget emot att bli äldre. Någon dödsångest har jag inte och det gör inget att det är mindre än hälften kvar. Det har varit bra. Jag skulle inte orka hur länge som helst. Det är också slitigt att leva. Om man får bli gammal kanske det räcker med ett fullgott liv?

…hälsa:

– Min pappa sa alltid: ”Din hälsa är ditt viktigaste kapital.” Jag försöker investera i min hälsa genom att träna, kolla upp saker jag undrar över, gå regelbundet på mammografi och ta hand om mig själv.

– Mest joggar jag eller tränar hemma. Jag är överrörlig och behöver staga upp mig med mer muskler. Nu ska jag börja hos en PT. Det verkar tråkigt att stå och dra i grejer, men jag ska prova.

– Jag är helt värdelös och har ingen karaktär i den här typen av utmaningar. Det enda jag är bra på att utmana mig i är mitt jobb. Aldrig att jag skulle vara med i 16 weeks of hell, låta bli att äta kolhydrater och springa runt Kungsholmen fem gånger i veckan. Jag är för slapp och blir inte taggad.

…superkraft:

– Jag har mycket kärlek i mig. Under uppväxten har jag fått mycket och stark kärlek i min ursprungsfamilj. Att jag tror de flesta om gott väljer jag att se som en bra egenskap. Jag har mycket energi, som tar sig uttryck i engagemang. Att jag jobbar hårt, bryr mig om dem omkring mig och tar mig tid för dem. Det är mina superkrafter.

…sommarlängtan:

– Jag längtar tills hägg och syren blommar. När vi spelade in ”Heder” filmade vi natt. Efteråt gick jag en ensamvandring hem på Kungsholmen i gryningsljuset. Vårfåglarna kvittrade och det doftade ljuvligt.

– Sedan längtar jag till Medelhavet, Italien och Mallorca.

…spindelskräck:

– Det finns ett filmklipp från förra säsongen av ”Gåsmamman”. I rollen är jag skadad och ska haltande ta mig ut ur en kulvert, när jag får syn på en ”kompis” som kommer krypande. Skrikande flyger jag upp och kan inte ens sluta skrika när jag gömmer mig bakom teamet. Jag har alltid varit rädd för spindlar och vet inte varför. Ett tag kunde jag inte ens hantera fästet på tomater. Spindlar är vidriga med ett otroligt äckligt sätt att röra sig på. Ser jag en spindel går min röst upp i falsett som på en femåring.

LÄS OCKSÅ: Psykologen: Så vet du om din rädsla är en fobi

…vardagslyx:

– Att kolla serier. Dramaserien ” The Affair” på HBO tycker jag är fantastisk. Säsongerna är lite ojämna, men sista säsongen går ut starkt. Annars älskar jag thrillers.

…avkoppling:

– Det är att få en dag själv hemma och bara pilla med grejer. Köpa snittblommor, fluffa kuddar, boa och fixa fint.

…bakning:

– Min bakning är varken snygg eller exceptionell, men det är rogivande. Det ska gå fort och mitt bästa bak är smulpaj. Googla på Icas recept på äppelpaj. Blåbär är också gott att ha i.

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

5 nr av Topphälsa + duscholja från L´Occitane & necessär. Köp nu!