Foto: Shutterstock

Pia, 64: Skulle jag aldrig få se mitt barnbarn igen?

Pias liv fick en helt ny mening när barnbarnet Alexandra kom till världen.

Men när hennes son skilde sig rasade allt.

Här är hennes historia.

Alexander var enda barnet, jag hade gärna velat ha fler men samlivet med min man dog ut tidigt. Vi talade aldrig om det, vi talade överhuvudtaget nästan inte alls. Han satt mest bakom sitt teleskop och studerade stjärnor, och hans ögon var som två hål rätt ut mot den kalla rymden. Strax efter att Alexander flugit ur boet och börjat läsa till arkitekt dog min man knall och fall. Som änka sörjde jag mest att jag aldrig kommit honom nära. Med åren hade jag vant mig vid att inte ha någon att prata med. På biblioteket där jag jobbade skulle det vara tyst, och på kvällarna satt jag hemma och läste. 

Men när Alexander presenterade sin blivande fru Sandra blev det liv i luckan. Hon hade inga problem med att hålla i gång ett samtal, och jag önskade ofta att jag själv kunde vara lika öppenhjärtig. Det var Sandra som avslöjade den glada nyheten att jag snart skulle bli farmor. Och lilla Alexandra kom till världen som ett strålande solsken.

LÄS OCKSÅ: Uffe, 68: ”Min svärson lyfte inte ett finger”

Skilsmässan ställde allt på ända

Mitt tysta hem fylldes av hennes ljusa joller som senare gick över i förtjust babbel. Med henne kunde jag skratta och tramsa som jag aldrig gjorde annars. I treårspresent fick hon ett stort dockskåp. Vi kunde sitta i timmar med olika leksaksfigurer som flyttade in där och ge dem egna namn och röster. En dag ställde Alexandra in en liten tygdocka framför en plastrobot och sa: Jag vill inte bo med dig, dumma robot. Sen välte hon omkull hela dockskåpet. Det var då jag anade att allt inte var som det skulle.

Snart kröp det fram att Sandra bestämt sig för att lämna Alexander. Och Alexander svarade med att kräva ensam vårdnad av dottern, vilket Sandra givetvis inte gick med på. Men för Alexander gällde allt eller inget, och dragkampen om Alexandra mynnade ut i en bitter vårdnadstvist. Det värsta var att Sandra trodde att det var jag som kokat ihop alltsammans. Jag fick veta det när hon ringde upp mig sent en kväll och lät en aning berusad på rösten. Hon sa att hon hela tiden märkt av mitt tysta ogillande och mina kritiska blickar som fick henne att känna sig som en dålig mamma, men nu var det slut på det, och Alexandra skulle aldrig mer få vara hos en farmor som försökte slita henne från hennes egen mor.

Blotta tanken på att aldrig mer få höra hennes ljuvliga skratt gick som en kniv genom hjärtat.

Sandras hårda ord ekade inom mig. Sen skilsmässokaoset bröt ut hade jag knappt fått se mitt barnbarn, och blotta tanken på att aldrig mer få höra hennes ljuvliga skratt gick som en kniv genom hjärtat.

Dela med dig av din historia

Varje människa bär på en historia. Det är ett känt uttryck och det tänker vi ta fasta på. 

Vi vill höra din historia.

Du kan berätta om vad som helst, om ett förhållande som inte riktigt blivit som du hoppats, om hur sjukdomen förändrat livet, om dina möten med det övernaturliga, om dagen du hade änglavakt, om kärlek och otrohet, kanske om den bästa dagen i ditt liv när det där speciella hände.

Och det behöver heller inte vara så där väldigt speciellt, kanske bara en liten solskenshistoria om hur ni möttes en gång eller om den där härliga semestern, eller mötet ni aldrig glömmer.

Du får naturligtvis vara helt anonym. Men vi behöver ändå ditt namn och ett telefonnummer för att kunna nå dig. Det kommer dock aldrig att visas för någon annan.

Skriv till oss på adressen:

Läsarberättelser Söndag,

Expressen

105 16 STOCKHOLM

Vill du skicka ett mejl så går det också bra. Du kan skriva till: lasarberattelser @expressen.se

Alexander gick inte att prata med, han svarade inte ens när jag ringde. En dag när jag slutade tidigt kunde jag inte motstå lusten att gå till Alexandras förskola. Skymd bakom en häck väntade jag spänt på att få se henne komma utspringande. Då kände jag en hand på min axel och hoppade till. Bakom mig stod Sandra. Vi måste prata, sa hon och gick före till en bänk. Nervöst slog jag mig ner. Men Sandra skällde inte ut mig. Hon berättade i stället om hur Alexander blivit mer och mer som en främling för henne. Och medan hon talade var det som att en lucka öppnades inom mig. 

LÄS OCKSÅ: Fredrika, 37, bröt med församlingen

Bildade en pakt

Jag kände igen allt hon sa. Hans bitande tystnad som fick henne själv att tystna, hans ögon som kalla glaciärer. Äntligen fick jag mål i mun. Orden kom av sig själv. Jag sa att jag önskade att jag hade gjort som Sandra, att jag hade gått ifrån min emotionellt avstängda man när Alexander var en sprallig fyraåring. Hade jag gjort det skulle jag ha hindrat den kalla tystnaden från att sluta sig runt min son. Tystnadsterrorn måste brytas nu, sa jag. Alexander ska inte få sin dotter att tystna, så som hans far fick honom att tystna. För att du blev tyst, sa Sandra.

Pakten mellan Sandra och mig fick Alexander att bryta all kontakt. Det sved rejält i hjärtat, men min son var vuxen nu och måste ta sitt ansvar.

Det var hon som visade mig varför vi måste prata

Och en solig lördag då våren börjat blomma skedde det som jag innerligt hade hoppats på. Sandra och jag var i lekparken med Alexandra. Som en snabb liten apa hade hon lyckats ta sig ända upp i toppen på den höga klätterställningen. Där stod hon och svajade på en bjälke, ivrigt vinkande. Förskräckta skyndade vi fram för att ta emot henne om hon föll. Men det var inte oss hon vinkade till. Pappa! ropade hon, och i nästa ögonblick hade Alexander svingat sig upp och fångat in sin dotter som sprattlade i hans grepp under vilda glädjetjut. Han hoppade ner, kastade henne upp i luften och pussade henne i hela ansiktet. Han hade skaffat skägg och låtit håret växa. Det klädde honom. Med tårar i ögonen såg han på Sandra och sa: Vi måste prata.

Jag vet inte om Alexander och Sandra kommer att hitta tillbaka till varandra. Men Alexandra har fått tillbaka sin pappa, som numera är en glad pappa. Och jag har hittat min egen röst som säger vad jag känner. På köpet har jag hittat en uppriktig vän i Sandra.

Det var hon som visade mig varför vi måste prata.

Pia, 64, berättat för Unni Drougge

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

ToppHälsa – 100 % pepp & inspiration! Se erbjudande