1 av 3: Hälsoliv har listat några punkter som aldrig är okej i en relation
Det började som en passionerad kärleks historia. I dag ångrar han mötet.
2 av 3: Det började som en passionerad kärleks historia. I dag ångrar han mötet. Foto: Shutterstock
”Eftersom jag inte orkade med utbrotten, packade jag mina saker när hon var på jobbet”
3 av 3: ”Eftersom jag inte orkade med utbrotten, packade jag mina saker när hon var på jobbet” Foto: Shutterstock

Philip, 47: Jag blev slagen av mitt livs kärlek

Det slog gnistor om deras första möte och Philip trodde att han träffat sitt livs kärlek.

Sedan kom våldet.

Här är hans historia.

Vi var på samma konsert en kväll för tio år sedan och våra blickar möttes i pausen över ett glas vin. Hon hade något som jag inte kunde slita blicken från. Lite busig och sprallig skulle jag beskriva henne. När konserten var slut sökte jag direkt efter henne i foajén. Jag hade tänkt på henne genom hela andra halvan av konserten, av någon märklig anledning.

När jag fick syn på henne i folkmassan gick jag snabbt fram och hälsade och gick rakt på sak och frågade om hon hade lust att ses över en lunch någon dag. Hon tittade först förvånat på mig och sedan log hon från öra till öra och sa ja, självklart, vad kul. Det var upptakten till en stormande passionerad berg- och dalbanerelation. 

LÄS OCKSÅ: Johanna, 45: ”Han ville krydda vårt sexliv”

Mötet blev snabbt en mardröm

I dag ångrar jag bittert att jag gick fram till henne. Efter den första lunchen sågs vi intensivt. Hon var nästan förhäxande, med sitt leende, sin röst, din doft, sina kärleksförklaringar. Jag njöt av uppmärksamheten och det fantastiska sexet. Jag hade haft en hel del kvinnliga bekanta genom åren, men det här var något annat. Om jag tidigare bara fått utlösningar så gav den här kvinnan mig så intensiva orgasmer att jag tappade andan. Vi hade sex flera gånger om dagen de första månaderna och kärleken som hade börjat växa fram var vibrerande.

Men något gnagde inom mig. Hennes plötsliga irritation som kom från ingenstans, hennes frånvarande blick och suckar. Jag frågade förstås vad det var, hur hon mådde, och om jag kunde göra något. Då fräste hon bara till svar och knuffade undan mig om jag försökte hålla om henne. Jag blev stött, men ville inte börja gräla. Hon kunde bli väldigt elak och anklagande, för att sedan trösta mig efteråt.

Hon skrek att jag var ett äckligt svin och knuffade mig

Jag förlät så klart henne alltid, hon var mitt livs kärlek och attraktionen mellan oss kunde inget slå sönder. Men det var det hon började göra – att slå. Det började med lätta knuffar eller en dask på armen om hon inte fick som hon ville, eller om hon fick för sig att jag inte lyssnade.

Hon skulle alltid ha min fulla uppmärksamhet när hon pratade, annars blev det gräl. Om jag däremot ville prata hade hon aldrig tid att lyssna.

Efter ett halvår ungefär hamnade vi i ett storgräl, efter att hon hade sett mig prata med en kvinna i mataffären. Kvinnan jag pratade med var en kollega från jobbet och absolut inte någon jag hade flörtat med. Men min sambo blev rasande när vi hade satt oss i bilen, hon skrek att jag var ett äckligt svin och knuffade mig så jag höll på att köra av vägen. Hon trodde inte på mig när jag förklarade läget, hon var helt säker på att jag hade en affär med kvinnan. Den kvällen sov jag i soffan, djupt kränkt och förtvivlad, vad hade hänt med min älskade kvinna?

LÄS OCKSÅ: 6 dåliga vanor som kan sabba relationen

Lovade att söka hjälp

Grälen avlöste varandra, var det inte svartsjuka så var det spydigheter om mitt utseende eller förmåga i sängen. Jag fick allt sämre självförtroende och orkade knappt vistas i samma rum som hon. Jag började gå till gymmet och stannade i timmar, för att slippa vara hemma. Obehaget växte för varje dag och attraktionens gnista var som bortblåst. Efter ett år tillsammans sa jag att jag ville separera, att jag skulle leta efter en lägenhet. Då blev hon ledsen och grät och hulkade, slängde sig på knä framför mig. Hon lovade att hon skulle skärpa sig, att hon skulle söka hjälp, sa att hennes beteende bara berodde på osäkerhet och dåligt självförtroende, det hade inget med mig att göra. Hon bönade och bad att jag inte skulle flytta, och än en gång förlät jag henne. Och jag stannade.

I två år stod jag ut med hennes vredesutbrott och utspel. Jag minns inte hur många gånger jag gick ut på natten och satte mig på verandan och grät. Ingen visste vad som pågick, jag ville inte göra mig till åtlöje för mina föräldrar eller vänner.

LÄS OCKSÅ: Mattias, 32: ”Jag hörde stön från sovrummet”

Vågade till slut lämna

Alla tyckte så mycket om henne, de skulle aldrig förstå. Jag var nedbruten och hade knappt lust att leva under en period, när hon var som värst. Hon grät och skrattade om vartannat, bad mig dra åt helvete för att efter en minut ångra sig. Hon sa att hon skulle söka hjälp men det hände aldrig. Eftersom jag inte orkade med utbrotten, packade jag mina saker när hon var på jobbet. Jag grät hela tiden och undrade vad som hade blivit så fel. Jag hade skuldkänslor för att hon mådde dåligt, samtidigt som jag visste att hennes grava problem var hennes egna. Jag blockerade henne på mobilen och på sociala medier, orkade inte konfrontera hennes ilska och gråt.

Dela med dig av din historia

Varje människa bär på en historia. Det är ett känt uttryck och det tänker vi ta fasta på.

Vi vill höra din historia.

Du kan berätta om vad som helst, om ett förhållande som inte riktigt blivit som du hoppats, om hur sjukdomen förändrat livet, om dina möten med det övernaturliga, om dagen du hade änglavakt, om kärlek och otrohet, kanske om den bästa dagen i ditt liv när det där speciella hände.

Och det behöver heller inte vara så där väldigt speciellt, kanske bara en liten solskenshistoria om hur ni möttes en gång eller om den där härliga semestern, eller mötet ni aldrig glömmer.

Du får naturligtvis vara anonym. Men vi behöver ändå ditt namn och ett telefonnummer för att kunna nå dig. Det kommer dock aldrig att visas för någon annan.

Skriv till oss på adressen:

Läsarberättelser Söndag,

Expressen

105 16 Stockholm

Vill du skicka ett mejl så går det också bra. Du kan skriva till: lasarberattelser @expressen.se

Så småningom flyttade jag till en annan ort, några mil därifrån. Så nedbruten var jag, att jag inte ens orkade bo kvar.

Jag vet inte hur det har gått för henne, har inte sett henne på år, hoppas hon sökte hjälp och fick ro i sig själv. Ibland tänker jag på henne men då får jag gåshud, så jag försöker glömma och gå vidare.

Att hon kunde bli så våldsam hade jag aldrig kunna ana, när jag såg henne för första gången. Och jag kommer aldrig mer våga gå in i en relation med någon jag inte känner bra och absolut inte flytta ihop.

Philip, 47, berättat för Anne Haavisto

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

5 nr av Topphälsa + bok av Annika Sjöö för 199 kr. Köp nu!